Och människan blev Människa

För att människan skulle bli Människa bjöd Herren in Ormen i Edens lustgård. Ormen prövade henne. Frestade henne. Bjöd henne att smaka av Kunskapens frukt. Hon föll. Hon blev människa. Hon gjorde det stora offret. Hon tog på sig arvssynden. Födde under smärta. Avlade under lust och fägring. Såg att hon var naken. Förstod att hon var dödlig. Fann att hon var Människa. Förstod att synden var vacker. Så frukta aldrig Herren. Frukta aldrig Ormen. Frukta aldrig Frestaren. Frukta enbart Okunskapen.

Kali (Kaos - Kosmos)

Efter våren kommer torkan. Efter lycka väntar sorg. Livet förebådar döden. Kärlek förekommer hat. Efter freden hägrar kriget. Efter visheten narri. Dagen följs alltid av natten. Sällsamhet av raseri. Kali Kali Kali Ma! Kali Ma - Ma Kali Kali!

Ingenting är evigt när den Svarta Gudinnan dansar. Lägg dig som Shiva under hennes fötter. Kosmos skapar Kaos. Kaos skapar Kosmos.

Halen awaits \m/

Nu skärper du dig, Martin! Sen lossar du på skärpet och kastar dig i plurret! Det dröjer jävligt länge tills det är sommar igen! Halen awaits!

Luften är kvalmig och ett dopp känns riktigt svalkande. Så länge man kan bada är det sommar. Att sitta vid en sjö i sin ensamhet efter ett skönt kvällsbad spöar det mesta. Det är lätt att bli lite mysigt melankolisk så här under sommarens sista suck. En vacker solnedgång avlöses av en full måne på en blå himmel. Det kallar jag skiftgång. Nästan som på Volvo. Fast lite mer romantiskt. Halasjön är evig och Olofström är mer än Volvo, kaa!

Biodynamiskt Blekinge-mys ♥

Bjuder mamma Lena på oxrullader åker man såklart till Olofström! Potatis, lök (även den vita varianten), blomkål, bönor och annat smått och gott från trädgården ger det hela en biodynamisk touch (och roliga former)! Lasse Stefanz i köket.... jaja, kunde vara värre! Kunde vara Kent! Och Kristianstadsönerna sjunger om Kramfors! Respekt! Kram! Radio Blekinge och Sydöstran! Obligatorisk sönderpratad TV-kväll med mamsen! Simon & Garfunkel på ettan! Myyyys! Kvällens OS-invigning känns riktigt kul! Världen krymper på många sätt! Roligare att heja på en synskadad judotjej från Venezuela än en "vanlig" svensk idrottare! Men som alltid tar nattapratet överhanden hos moder och son! Tack ömma moder! Och tack gubben Helge och gose-kissarna! ♥

Fantasi (fan ta hösten!) - en riktigt söt blogg

Det är säkert riktigt skönt att bada nu när Tor dundrat förbi. Men i eftermiddags lämnade jag Olofström, mamma Lena och sjön Halen och for hem till Kristianstad. Semestern drar sin sista suck. Men fan ta mig om man inte kan sitta på Fantasis uteservering med härlige Steve! Så länge jag har semester är det sommar!

Den som följer min blogg vet i förväg att Steve tog en obligatorisk kycklingsallad. Själv mumsade jag i mig en smarrig bakad potät med skagenröra. Vi diskuterade självfallet musik och politik. Bägge vill mer än gärna se Nisse Hellberg på gratisfestival i Eslöv på lördag. För att inte snacka om de brutalt braiga brudarna i Cookies N Beans på Konserthuset hemma i Kristianstad om ett par veckor. Filmen om Olof Palme måste vi ses på bio. Vi kom in på hur i helskotta det kunde gå som det gick med "folkhemmet" och det svenska välfärdssamhället. Men sörj inte! Beställ in en rejäl skiva chokladtårta till kaffet istället! Nu fattar ni kanske varför vi är stans sötaste världsförbättrare?!

Panzer Division Malmö

Onsdag. Ondskans Dag? Nåväl, tredje kvällen på raken på Malmöfestivalen! Började som på tisdagen med ett besök på Föreningen Victor Jaras vagn. Denna gången blev det en hamburgare. Med samma lagom starka röda sås!

Sen ner till Posthusplatsen för Marduk...! Ett av de black metal-band jag lyssnar mest på på skiva. Men live är det något som kommit i vägen. För att jag satt och såg dem i backen på Sweden Rock Festival för några år sen med en storbildsskärm som visade en riktigt avdankad Meat Loaf lagom distraherande nerför backen? För att jag och Andreas såg dem på Sweden Rock-båten härom månaden som tredje av fyra konserter på raken och en massa billiga drinkar? För att de berövar en all mystik genom att presentera varje låt? För att de kallar publiken "fittor" för att få igång allsången? Missförstå mig rätt. Det var en skön konsert som man inte kunde stå stilla till. Härligt tempo. Men kan de vara onda kan jag vara ännu ondare - de lirade i dagsljus och det började regna under en låt. Vilket i och för sig är evil. Men så kom solen igen. Och jag önskade inget hellre än att det skulle dyka upp en gigantisk regnbåge över scenen. Då skulle jag fånga världens mest blasfemiska ögonblick. Äh, nu ska jag inte vara sån. Marduk spelade allt från första till senaste skivan. Och det var en bra konsert. Panzer Division Malmö!!!! (och Nadia gjorde en mer seriös recension!)

Lämnar mina hemvändande kamrater Robban, Nadia och Erik (fast de är ju råbarkade rå-kommunister och jag som vänsterpartist mer "life metal"). Och Jacob som står och tar kanon-kort att skicka till Marduk. Plötsligt står jag ensam på Stortorget. Men har plötsligt värsta öl-kalaset med "såssarna" Danne & Patrik! Kramar Peter & Anna Wanloo i öltältet innan de beger sig till Bluestältet. Hänger med Danne på matjakt. Han får till slut sina fish´n chips!

Vi hamnade på Paddy´s där vi drack stout från Gotland (grön ö som grön ö!), veteöl och hade allmänt kul! The Hives fick skjuta på foten liksom Melissa Horn kvällen innan- ha eller mista! När jag åkte hem visste jag att jag är rik till förmögenhet med alla mina vänner (och jag vet Stein att jag är skyldig för en blaskig men dyr öl)!

Låt det regna (livet är en karusell!!)

Tisdag. Ånyo dax för ett kärt återbesök på Malmöfestivalen. En festival jag pendlade till från Kristianstad. Tyvärr har festivalen tappat lite av sin bokstavligt multi-kulturella mat-prägel (langos har käkat upp köket från Tanzania). Men jag preparerade mig mig en mumsig chilensk korv från Föreningen Victor Jara med härlig röd sås. Och där jag blev serverad av en vänsterpartistisk partikamrat som kände igen mig till namnet. Sånt ger mersmak! Gick till Bluestältet och avnjöt Pontus Snibb Rythm´n Blues Band. En härlig liten bluesrock-orkester som jag redan nyligen avnjutit med Stefan och Linn i Kristianstad. Pontus, rock och Malmö går inte att separera. Att pappa Håkan lirar trummor, liksom i Nationalteatern, gör det bara ännu häftigare. Träffade Nadia efteråt och vi gick vidare till Stortorget för att avnjuta Anna Ternheim.

Konserten med Ternheim är det bästa jag sett med henne. Har svårt att sätta ord. Vilket man kunde förvänta där man stod i full förväntan framför en scen med otaliga stränginstrument av alla storlekar. Så långt ifrån en ordinär singer-songwriter-tjej man bara kan komma. Mycket stränginstrument blev det. Inklusive en såg (som såg jävligt farlig ut att bli snärtad av). Mest tagen blev jag av att höra sagolikt söta och närmast irländskt folkiga The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss). Självfallet fick vi höra Broder Daniels vackra Shoreline. Såklart. Let it Rain var mer dramatiskt än någonsin och fick Nick Caves 90-tals-shower att blekna. Men dramatiken slutade inte där. Nadia lyckades lura upp mig i en riktigt läskig karusell efteråt. Jag skrek som ett djur. Nära döden-upplevelse och kittel i magen på samma gång. Som en korsning av en skräckfilm från 80-talet och en romantisk komedi (nu blir jag kass på jämförelser igen). Jag kände mig i vilket fall som ett barn på nytt (fast jag ÄR ett barn). Vi begav oss tillbaka till Bluestältet och diggade lite till Kjell Gustavsson & the Rythm´n Blues Orchestra innan vi åkte hem på varsitt håll. Även tisdagen på Malmöfestivalen är synd att klaga på!

Måndag på Malmöfestivalen - en kärleksblogg ♥

Hur man än vrickar och vrider så blir alltid Malmöfestivalen bra till slut. Förra måndagen blev det årets första besök. Som inleddes på Dalaplan hos min goda (och nygifta) vän Jacob som kvällen till ära var gräsänkling. Och bjöd på läcker flintastek med bearnaise. Vilket funkade lika bra från spisen som från grillen då kommersen och affärerna trots rekordvärmen planerat in att grillsäsongen är över. Tyvärr fick jag skynda till Stortorget. Natacha Atlas är lätt bland det största och häftigaste Malmöfestivalen bokat. Tyvärr fick hon bara en timmes speltid. Hon borde rejvat hela natten och jag ta första morgontåget hem.... En egyptisk judinna som i electro-tappning bjuder på arabisk sång och orientalisk dans... en bedårande hägring som hämtad ur Tusen och en natt. Länge leve multi-kulti-crossover! Och en akt jag länge längtat efter att se (allt sedan hon via radion fick mig att automatsvetsa i trance på Volvo i slutet av 90-talet....)!

Gick vidare till Gustav Adolfs Torg. Godja - "rutinerad Balkan-musik". Man kände sig som i Svart katt, vit katt! Sväng! Alhambra Band - "traditionell arabisk musik". Denna heta sommarkväll i Malmö var räddad ändå! Kändes som att jag semestrade på Balkan! Började älska Malmöfestivalen och sensommaren 2012! ♥ Ett stort tält med mysiga soffor och mattor i taket serverade världsmusik. Passerarade två ytterst avspända snutar med bauta-burgare i nävarna och som sket ett stort stycke i att jag hade en medhavd burk starkcider i min. Föreningen Victor Jara serverarade heta läckra korvar. Jag satt under grönskande trädkronor och en ljum varm himmel. Små flickor lekte och dansade fast det var sent. Alla åldrar hade mys. Och alla var så vackra. Kom osökt att tänka på Björn Afzelius gamla sång Tankar i Havanna. Fast detta var som sagt Malmö! ♥

Sommarens sista suck?

Som kramsjuk musikälskare känns det alltid vemodigt när festivalsommaren är över. "Postfestivalångest". Men vännerna och artisterna finns ju kvar. Och det händer kul saker på hösten med. Önskar dock att jag passat på att sola och bada mer. Och nu känns det som att bara jag har semester (lyxproblem, I know, men detta är "bloggåldern").... Sörj inte höstens ankomst, Martin! Organisera din sista semestervecka istället! Mys till det med god mat och vin! I din bitterljuva ensamhet! För att du kan! Och för att det ännu är sommar! ♥ Varför köpa något så meningslöst som en slanggurka? För att jag ska göra egen tzatziki så klart! Med mycket vitlök! Sen blir jag riktigt hångelbar i min ensamhet...! Vitlöksbaguette, pommes, gröna oliver med kärnor, benfri kotlettrad och Caj P:s grillolja... sommar som sagt! Tror dessutom att jag ska sätta mig och summera sommaren ikväll. Lite smått semester-sentimentalt över en låda vitt. I så fall blir det många blogginlägg. Med många bilder. Och många vänner att tacka för mycket kul...! Yes box! ♥ ♥ Sommar! Sol! Semester! Skål! ♥

Vad är lycka?

Vad är lycka? En evig fråga! Varför överhuvudtaget spekulera? Lycka är ett leende från ett barn eller en flicka! Lycka är ett jobb där man känner sig behövd! Lycka är att åka raggarbil, dricka sprit och hångla med white trash-brudar! Så, nu har jag besvarat den frågan och lämnar den till evigheten! Och filosoferna och snillena kan börja spekulera över större frågor: typ hur man räddar mänskligheten från en självförvållad undergång!

Kärlek, Vänskap, Arbete & Terrorism

Funderar och funderar och funderar... Vad är egentligen viktigast här i livet? Kärlek? Vänskap? Arbete? Vänskapen tar guldmedaljen. Kärleken kniper silvret. Arbetet får hålla sig till bronspengen. Arbete är viktigt. Men Borg och Reinfeldt har förstört ordet. Som om Hans Sheike skulle definiera kärlek. Eller Judas Iskariot vänskap.

För övrigt anser jag att guden Amor är en liten terrorist som skjuter pilar på oskyldiga civila. Var är luftvärnskanonerna?!

Rodnar....

Börjar seriöst skämmas lite över min blogg.... eller snarare över mig själv. Gör försök till latinamerikanskt inspirerade kärleksdikter som antagligen låter helt sinnessjuka (och vågar inte ens rikta en avsändare). Lämnar ut hela min bakgrund ur ett klassmässigt perspektiv. Men har jag gått så här längt kan jag lika gärna gå vidare... Beware...!!!!

Här Är Den Sköna Sommaren ♥

Så här under sommarens sista suck bjuder jag på denna odödliga (typiskt) svenska klassiker. Ett löfte och en kärlekssång om varför det är så viktigt att vara ett barn. Och varför det är så farligt att vara vuxen på sommaren:

Jag sjöng vid bondens knut -Nu är sommaren här! -Det är våren som är slut! svarte bonden så tvär -Djupt gick tjälen här i nord och besanna mina ord, det är krig och politik som har fördärvat vår jord!

Jag sjöng för handelsman där han stod i butik: -Se, nu blommar ju din strand och nu glittrar din vik! Men han svarade burdus: -Ja du går i glädjerus, medan krig och politik drar nöd och sorg till mitt hus!

Då gick jag ner till strand, där låg skutan förtöjd. -Se goddag på dig, sjöman! Hör du hört vilken fröjd? Gökar gala här i land under solens höga brand! Men han svarade: -Jag seglar till ett varmare land!

Jag gick i aftonsång för att höra Guds ord. Där jag står på kyrkans gång hör jag kyrkherrens ord: -Satan går i dina spår höst och vinter och vår och han jagar dig om sommaren i blommande snår!

Då sprang jag över ängen där mandelblom står och då ser jag lilla Karin, till brunnen hon går. Och då ropar hon till mig, från den blommande stig: -Se här är den sköna sommaren som jag har lovat dig! ♥ ♥ ♥ (Evert Taube)

Klassresa (navigare necesse est)

Om jag inte bär på klasshat nu så har jag ärligt gjort det. När jag för första gången hörde ordet klasskamp i tonåren blev jag tilltalad. Förstod i min pubertets revolt av hormoner att det handlade om mer än när vi spelade fotboll på skolgården. Klass mot klass… där jag självfallet blev vald sist. Fysisk svaghet kan vi alla hånas för av elaka men ärliga barn. Ekonomisk och social svaghet kan inte ens den store och starke försvara sig mot. Jag åt mig mätt och sov gott. Men växte upp i det som idag kallas barnfattigdom. Och inte alls är lika skambelagt som under det socialdemokratiska folkhemmet. Jag kommer från arbetarklass. En arbetarklass jag varken vill romantisera eller skämmas för. Missbruk. Tattarblod. En mamma vars mamma lekte med vedträn då hon inte hade råd med dockor. En mamma som efter sjuårig folkskola blev piga åt en präst. Därefter textilarbeterska i en fabrik. Som gifte sig med en annan fabriksarbetare och skaffade sig en massa ungar i unga år. Det är jag glad och tacksam för. Tack morsan. Hon fick dock inte skaffa jobb för farsan som menade att ”socialdemokraterna ordnat så att mannen kan försörja hela familjen”. Ideliga bråk i min barndom drev mina föräldrar till skilsmässa. En oerhörd befrielse. Morsan slutade att ta skit trots att hon var knäckt till sista själsliga knotan (förlåt pappa, du vet att jag älskade dig trots dina svagheter och att jag bär mycket av dig i mig i det inre som det yttre). Så stod hon där ensam med fem barn. Utan jobb. Utan utbildning. Försökte kämpa. Stå ut. Gå ut. Fick ta hjälp av en kleptomanisk hemsamarit när hon inte riktigt orkade… trots att hon är den starkaste hjälte jag träffat. Men sociala svagheter märks. Inte minst hos de mest känsliga, mottagliga och sensitiva: barn. Det var i skolan jag upplevde och upptäckte klassamhället. I synnerhet som jag växte upp i en liten håla med villor och radhus. Jag fick ljuga om vad jag inte fick i julklapp. I varje skolklass fanns både de fina och de fula. Här växte mitt klasshat. Här drevs jag åt klasskampen. Här drevs jag åt anarkismen, kommunismen, socialismen…. Jag var den första i klassen som kunde läsa och skriva men den mest skoltrötta i nian. Valde verkstadsteknisk linje för att garanterat få jobb på Volvo i en bruksort där allt kretsade kring samma industri. Kände befrielse. Kunde flytta hemifrån. Flytta från hålan jag hatade. Kunde ta körkort. Kunde börja leva livet… som förutsatte tio mils pendling till helveteshålan jag trodde mig ha befriat mig från. Skiftgång. Monotona moment som tempoarbetare på golvet. Tusentals upprepningar varje dag. Slav under ackorden. Kontrollerad av klockan. Och alla som stod och skrek på mig. Värre än befälen i lumpen…. Jag blev bitter. Jag blev trött. Jag var vid 25 en hemsk liten gubbe. Missunnsam gentemot mitt största hatobjekt: ”medelklassarna” som slapp dessa morgnar, kvällar, dessa äckliga oljiga blåställ och människor runt omkring en som skriker och gapar ner en i botten…. Jag vet inte om det var en klassresa jag gjorde. 16 år på samma ställe fick vara nog. Efter att ha jobbat och studerat på heltid samtidigt tog jag studieledigt. Jag kom från ett studieovant hem och höll på att skita i byxorna. Jag såg högskolan och universitetet som något för högre stående människor än jag själv. Men insåg snart att de som lyste mest var de från samma arbetarbakgrund som jag. Som hade disciplinen och motivationen. Inte de studentikosa slapprövarna. Jag började se ner på medelklassungarna. För första gången med ett slags överläge. De hade självförtroendet med sig på grund av sina föräldrar. Men jävligt kassa och slöa när det kom till kritan. Jag kände en slags ljuvlig revansch. Men blev snart lika slö. Dock gladare än jag någonsin varit förut. Jag hade civila kläder, pluggade det som förut varit min hobby och såg alltid till att bli smygkär i någon tjej i klassen för att motivera mig till föreläsningar och grupparbeten. Där jag för första gången i mitt liv briljerade. Fortsatte att plugga för att det var kul. Trots att jag fått byta ner mig från fläskkotletter till nudlar och från medelhavssemesterar till kvällssolen på egna balkongen i ettan i min beryktade förort. Skaffade två examina: en fil. mag. i historia och en lärarexamen. Efteråt sa jag upp mig på Volvo för att söka andra jobb…. Var jag en ”medelklassare” nu? En ”akademiker”? Under min studietid fantiserade jag över vad en sån egentligen gör. Dricker rosévin ur fina glas i möblerade rum och älskar med sin fru på eftermiddagen? Lät ganska schysst. Så skulle åtminstone jag göra. Köpte till och med billiga och osmakliga glas till ändamålet. Ska det va så ska det. Men så blev det såklart inte. Långtidsarbetslöshet. Utstämpling. Låna av morsan. Arbetsförmedlare som försökt befria sig från mig genom att försöka knäcka mitt självförtroende och beröva mig min yrkesstolthet. Fas 3. Springvikariat på oseriösa skolor som gör allt för att profitera på verksamheten genom att stjäla resurserna från de elever vi är där för att rädda framtiden för. Och att knäcka lärarstatusen som ett ägg och suga i sig innehållet… Förlåt. Men jag kan inte riktigt känna att jag ”bytt klass”…. Fast jag har i ärlighetens namn stärkts som människa. Och jag fortsätter att slipa och polera mitt svärd….... Har det varit en resa då? Tja, är inte allt vi gör en resa? Navigare necesse est; vivere non est necesse!

Kind mot kind

Du är den sötaste! Du är en mogen persika som det rinner från när jag biter i! När jag biter i din kind! Din persikolena kind! Förlåt mitt hjärta! Var inte meningen att bita dig! Var bara en kärleksfull metafor! Du finns kanske inte ens! Tänkte bara pussas! Smekas! Titta! På trädets krona! Det är snart september och det grönskar! Luften får oss att svettas! Mitt i natten! Du sitter intill och känner hettan med mig! Luftens hetta! Vår hetta! Fast vi svalkar varandra! Kind mot kind! Du är den sötaste!

Örnars tröst

Jag vet att tjejer inte tänder på killar utan självkänsla. Det skiter jag i. Kan tjejer själva kosta på sig att sjunka emellanåt så kan även killar. Isberg driver vi alla på. Jag har mina neråtperioder. Då är jag riktigt nere. Desperation. Panik. Ångest. Tunnelseende. Då kastar jag mig förtvivlat kring halsen på de som står mig närmast... Och det hjälper. Plötsligt är jag lika glad igen. Detta kan nog chocka många. Skrämma. Men jag är inte farlig. Jag utlämnar mig bara åt känslorna. De som inte gör så blir ofta värre. Antingen neurotiska för att de lägger locket på sina känslor. Eller psykopatiska skrivbordsmördare. Eller mittemellan... I själva verket är jag ganska stor och stark. Psykiskt. Det är därför jag kan kosta på mig att falla då och då... Jag behöver bara någon som reser mig upp. En nära. Så springer jag på ängen som ett barn igen. Men jag vet inte hur många tjejer jag förlorat som kärlekspartners eller killar som vänner för att deras bekväma deppighet byggt på otacksamhet. Jag förstår att det kan handla om en sjukdom. Men den som svarar engagemang med ett hånfullt -"Hehehe; du vet inte ett jävla skit!" ska söka läkare och inte mig. Då är det måhända jag som är fascistoid och föraktar svaghet. Då får jag vara det. Då är det jag som föraktar förakt och otacksamhet. Den som försöker spotta på mig när jag ger min tid och försöker trösta spottar på sig själv. Jag är stor och stark. Jag har gått den långa vägen. Jag har kämpat. Jag har slagit mig fri. Jag tänker aldrig sugas ut. Jag tänker flyga. Som en örn. Med en örn. Min fästmö ska vara en örn. En glad och fri. Vi ska hålla varandra i vingarna. Trösta varandra ofta. Vara svaga och små och utan flygförmåga. Men vi ska aldrig någonsin vara otacksamma gentemot varandras tröst!

Äkta helgon

Hur känner man igen ett äkta helgon? Hon skryter inte om det! Det finns alldeles för många Moder Teresa-typer. Som koketterar med sin "godhet" av ren fåfänga. Men kritisera dem så får du se.... "Godheten" är en idealiserad självbild. Helt enkelt högmod. Fås inte självbekräftelse hos de små lammen så offras de och steks på spett. Bland "nära och kära". Och de som försakar sina egna barn för de krigs- eller svält-drabbade de slipper ta personlig kontakt med är inte alls goda. De är enbart onda. Man offrar inte sina egna barn. En ängel som flyger för högt och för nära solen kan inte se att hon har svarta vingar.... Men så finns de där andra. De verkliga vardagshelgonen. Som när man skriker eller snyftar knackar på och frågar hur det är fatt. Utan att någon annan ser eller behöver få veta. De som verkligen bryr sig. De som är änglar på riktigt. De som är helgon. De som får en att inse att man aldrig någonsin kan bli misantrop. De är ju inga änglar eller helgon. De är människor. Så nära inpå dig att du inte kan se dem....

Falska leenden

Ett leende blir man glad av. Ett leende värmer. Ett leende ger en bekräftelse. Ett leende får en att le. Ett äkta leende. Ett leende där ögon möter ögon och gläds. Men så finns det falska leenden. De känner man igen direkt. De tillgjorda. De inställsamma. De är som en tandrad på ett hålögt skelett. Ty man ler inte med munnen. Man ler med ögonen. Spontant. Ett falskt leende är värre än inget leende alls. Alla situationer kräver inte leenden. Kan du inte le så titta hellre djupt i ögonen. Allvarligt. Seriöst. Det är ett större tecken på att du bryr dig än att du ler falskt.

Vem ska trösta?

Det bästa sättet att bli tröstad på är att trösta någon annan. Från att ha varit liten, svag och osynlig blir man plötsligt stor, stark och strålande som en sol. Eller aftonstjärna. Detta är en uråldrig sanning. Som uppenbarar sig lika oväntat varje gång. Som en vacker röd solnedgång.

Sexköpslagen

Att bjuda brudar på drinkar och middagar för att få ett ligg torde väl ändock ligga under sexköpslagen? Åtminstone strider det mot allt vad kravet på ekonomiskt oberoende för kvinnan heter. Fast sånt existerar väl inte i dag i ”världens mest jämställda land”?

Love you honey (Lööf you Annie) ♥

Funderar över vad som är viktigt i ett förhållande. Att man har samma politiska värderingar och människosyn? Att man delar samma intresse för musik, litteratur o.s.v? Eller bara att man trivs i varandras närhet (märk väl ett lömskt litet bara)? Vad säger Ni?

Jag kan nog luta åt det sistnämnda. Trivsel och känslor är ju A och O. Fast jag leker med tanken att jag typ festat och hånglat med Annie Lööf och tyckt att det varit både roligt och mysigt och vi märkt att vi faktiskt trivdes tillsammans. Tja, varför inte? Vi skulle skämtat om våra olika politiska sidor. Jag skulle kalla henne Maggie (efter Thatcher) och hon mig Leonid (efter Brezjnev). Som feminist skulle jag låta henne (och skattebetalarna) pröjsa notan. Vi skulle skåla i den dyraste champagnen. Ju mer det sjönk i flaskan desto mer heta och rosenkindade skulle vi bli. Fnittriga. Hennes tunga skulle smaka piña colada. Jag skulle pussa henne i halsgropen och njutit av hennes kluckande skratt. Hon skulle berätta hemlisar om hur sure och frustrerade Reinfeldt stalkat henne så att hon spärrat hans nummer efter hans tjat om att hon "minsann sände ut andra signaler i kanslitet...!". Och jag skulle njuta av att ha brädat dubbelt dumpade statsministern. Jag skulle viska i hennes öra: -"I lööf you, Annie!" Hon skulle kittla mig med tungspetsen i örat och viska: -"Du är allt en riktig liten liberal du!" Jag skulle dragit henne över mig och sagt: -"Jag är din lydiga slav!" Hon skulle svara: -"Låter som en rimlig ingångslön!" Vi skulle älska vilt på Café Operas bord. Fotade av tusentals blixtar. Tills vi kastats ut och aldrig mer fått komma tillbaka. Varken på krogen eller till våra respektive partier. Men vi skulle fortsätta att leva lyckliga i alla våra dagar!

Ålder & osäkerhet (om brudar, jobb m.m.)

Fan vad åren rusar. Tycker ändå knappt att jag förändrats som personlighet. Känner bara mer och mer att jag inte har något att förlora på att vara mig själv. Då kan faktiskt livserfarenhet ge ett visst psykologiskt/sociologiskt överläge. Som när man plötsligt har betydligt yngre kollegor eller rent av överordnade. Visst är unga ofta sturska. Fast det går snabbt över när de slutar verka enbart bland jämnåriga. Gammal är faktiskt äldst. Äldre är i regel lugnare och coolare. Jämför en 52-årig soft majestätisk major med en 22-årig spattig löjlig löjtnant.... Det är befriande att våga vara sig själv. Det ger en viss oförutsägbar överrumplande pondus i det sociala livet. Brudar som jobb. Ärlighet och ambition. Okonstlat. Jag vet ju hur nyexaminerade lärare eller andra osäkra myndighetspersoner eller tjänstemän tar på sig en tillgjord roll. Egentligen alla yrkesverksamma. Tills de inser att de faktiskt är en människa bland människor. Och man vet hur krystade och skitlöjliga många är när de ska "uppvakta" (läs: ragga). Rektorer tror oftast att jag kan ta problembarn bara för att jag är hårdrockare och sticker ut. Vilket jag knappast kan. Men de får gärna tro det. Att lyfta fram mina "positiva egenskaper" på en anställningsintervju eller utvecklingssamtal känns lika mycket som en våldtäkt på mig själv som att fjanta mig inför en brud. Jag var livrädd för tjejer långt in i vuxen ålder. Såna grejer tror jag släpper med åldern. Osäkerheten. Fast det är kanske inte en fråga om livserfarenhet och mognad? Det handlar kanske om att man är gammal och inte har något att förlora? Äh! Samma skit, olika epitet!

Putin Riot

För övrigt anser jag att Carolus Bildt bör bomba Ryssland med nallebjörnar! Fram till kärleksåldern! Ur vägen moskoviter - friskt mod i gossar blå (eller nallar i alla regnbågens färger)!

Vem är jag?

Vem är jag? Tja, en liten blond 40-åring. Kåt på livet. Glad för livets goda. Mat och dryck. Kramar och pussar. Jag skiner med solen. Jag faller med regnet. Jag är en hednisk hedonist. Kvinnor, vin och sång är lika andligt som sinnligt. En gåva att vörda. Jag grubblar över människans innersta väsen och djupdyker i mitt undermedvetna. Jag älskar naturen. Jag älskar festivaler. Jag älskar det vilda. Jag försöker möta världen med barnets öppna sinne. Som Narren i Tarot-leken. Leva känslor till 101 procent. Ibland blir det för många intryck. Då vill jag göra mig en koja under täcket och njuta av tystnaden, mörkret och ensamheten. Fast jag är inte ensam. Jag är mitt i en fantasivärld där precis allt finns och är på riktigt. Jag är trygg bland drakar och demoner. Men mest trygg är jag bland mina vänner. Som betyder mest för mig. Jag är en riddare beredd att gå i döden för en svuren vän. Men ännu hellre fika, flippa, fota och ha kul. Det är Kärlek. Jag är en misslyckad loser och gudarnas älskling!

Kräftkalas

Myser med gott vitt spanskt vin och sorg-söta sången Nadja med Mikael Wiehe. Sommar-softande på hög nivå. För sommar är det. ♥ Nyss hemkommen från ett surprise-kräftkalas/garden party som syster Sara ordnat för sin sambo Patrik på hans födelsedag. Ett 30-tal personer med en genomsnittsålder på typ 15 månader (nåja, mycket småfolk blev det). Jag lärde min systerdotter Emmie och min storebror Peter att käka kräftor och kände mig otroligt pedagogisk och världsvan (fast huvudet äter jag tamme fanken inte). Pärontårtan till kaffet efteråt var inte fy skam. Skjuts till porten av min systerson Simon. Klagar inte på livet. Såna här mysiga sommar-torsdagar behövs här i livet. Tack syskon, syskonbarn och vänner!