Terrorism och fattigdom

"Dox" fortsätter att visa intressanta dokumentärer på ettan. Kollade nyss på "Guerilla - kidnappningen av Patty Hearst". Den 19-åriga dottern till den amerikanska tidningsimperialisten Hearst kidnappas av en vänsterpolitisk terroriströrelse, Symbiotiska befrielsearmén, SLA. Hon är den perfekta symbolen och en cyanidförsedd patron (SLA använde sig av den typen av vapen) mitt i hjärtat på en av de mest förmögna och mäktiga familjerna i USA. Som dessutom serverade "de fascistiska gristidningarnas propaganda". Som utpressning lyckas SLA få pappa Hearst att skänka miljontals dollar till mat åt fattiga amerikaner.

Dessa självutnämnda befrielsekrigare som tittat för mycket på "Robin Hood" och "Zorro" lyckas värva Patty som medlem och "soldat". Som krigarnamn kallar hon sig Tania. Detta efter flera veckor som kidnappad.

Filmen väcker många intressanta frågor, inte minst om Patty Hearst själv. Handlade "omvändelsen" om "Stockholmssyndromet": att kidnapparna genom noga utförd hjärntvätt lyckades få henne att identifiera sig med dem? Samma fenomen som brukar vara allt för vanligt i destruktiva kärleksförhållanden? Handlade det om ett föräldrauppror, spänning, äventyr och nya personer hon lärt känna på djupet? Kanske rentav sympatier för "befrielsearméns" patos för fattiga och färgade? Efter sitt fängelsestraff för väpnat bankrån framstår hon mest som en oskyldig "pappas flicka". En bimbo utan minsta tecken på aggressivitet. Hon verkar vara i total avsaknad av intelligensen hos Ulrike Meinhoff och andra vänsterterrorister vid samma tid.

Terror och sekteristiskt våld är fel väg. Men det är lätt att enbart moralisera. Det är fenomen som ju knappast dog ut på 1970-talet. Det finns ett brinnande behov av psykologisk och sociologisk forskning kring terrorismens drivkrafter. Sprängfyllt(!) av empiriskt material i Kriget mot terrorismens tidsålder.

En sak är jag dock övertygad om: så länge det finns fattigdom, förtryck, desperation och förtvivlan kan det smälla när som helst. I synnerhet om protester möts med våld och repression från polis och militär.

Förtvivlan finns det även i Sverige. Och fattigdom. Vilket Susanna Alakoski visar i sin senaste bok "Håpas du trifs bra i fengelset". Att de sociala myndigheterna och missbruksvården inte tar upp saker som fattigdom och kemiskt beroende. Det är ju äntligen offentligt etablerat att kvinnors underordnade ställning är statistiskt belagd och strukturell. Fattigdom lyfts sällan fram på samma sätt, vilket inte är konstigt. "OBS-barn" som blir missbrukare, som brodern i boken, blir sällan grävande journalister. Utslagning bidrar till kriminalitet och missriktat våld. Alakoski frågar med emfas hur statsministern har mage att dilla om skattesänkningar när det finns alldeles för lite pengar i exempelvis missbruksvården...

Prominenta problembarn

Dan började kasst med att mobilen slocknat helt! Balle! Man är ju helt utlämnad utan mobil! Inte minst med tanke på att man inte har nån annan telefon! Tänk om nån vill nå en för nåt viktigt? Typ jobb?

Jaja, prisa Gud på hans grabbs flygaredag för Internet och sociala interaktiva media-fora! Jag bestämde en fika på Fantasi i Kristianstad city med Stefan! Det var inte fel alls! I synnerhet som han propsade på att bjuda! Det bidde en sedvanlig sallad, dock varierade jag den traditionella kycklingsalladen med en räk-dito! Riktigt smarrig med många och rejäla räkor! Vi tog varsin kladdkaka med grädde till kaffet efteråt! Smarrigt värre!

Vid efterrrätten dök Anton upp! Vi promenerade hem till honom och han slängde på grillen! Det var lite ruggigt att sitta ute och grilla till att börja med, men blev skönare ju mörkare det blev! Dessutom kom hans pappa ut till oss och ett flak Mariestad Export åkte fram! Redan mätta tryckte vi i oss rejält köttiga kabanoss och chorizo! Riktiga popcorn direkt efter! Antons mobilhögtalare hade riktigt bra ljud och vi lyssnade på tysk vikingmetall på fornnordiska, Cult of Luna och självfallet Eddie Meduza!

När det började bli för kallt gick vi in i Antons "lägenhet": ett fantastiskt bra renoverat skjul på tomten i det smått idylliska villaområdet Kulltorp mellan "ghettona" Näsby och Österäng! Vi kollade på de tre "Problem child"-filmerna: oförargligt dumma amerikanska komedier som vi garvade rejält åt! Inte för "humorn" i sig utan för associationerna till folk vi känner! Och rollgestalter som såg ut exakt som personer som Josef Fritzl och Göran Persson!

Det var riktigt härligt att promenera hem över Näsby industriområde i daggvått gräs, skön luft och fågelsång tidigt på morgonen!

Tack som FAN, Steve & Anton!!!! Mer sånt här!!! :-)

AC! Anton fixade min mobil som bara var övermemorerad! Så nu funkar den perfa igen! DC!

Antichrist

Jag såg Lars von Triers "Antichrist" nyss. För första gången. En ytterst passande film att sätta på vid midnatt. Att sitta och titta på ensam i nattens stillhet. Det är en film som knappast kan lämna någon oberörd. Här tänker jag inte minst på scenerna. I synnerhet de extraordinärt "vågade" sexscenerna. Våld är ju alla filmtittare över sju år avtrubbade med. Här kombineras dessutom närbilder på könsorgan med stympningar och blod. Och jag som inte ens klarar av att se sprutor...

Men detta är en typ av film som jag blir ytterst fängslad av. Både till innehåll och form. Djuppsykologi. Naturen. Skogen. Ont och gott. En vandring i smärta. Chaos reigns. Nature is Satan´s church. Häxeri.

Kvinnan. Den irrationella. Förnuftets antites. Den svaga. Den fuktiga. Den varma. Hysterikan. Den mörka kontinenten. Mannen. Den förnuftige och rationelle. Den kyligt klarsynte. Den starke. Terapeuten som bokstavligen visar hur en slipsten ska dras. Kvinnan som är ett med sitt (förlorade) barn och slits sönder av smärta. Kanske borde jag analysera filmen med politiskt korrekta glasögon. Stämpla den som extremt reaktionär. En film av och för män som hatar kvinnor. Men det vägrar jag. Konst ska vara en brandfackla på ett bensinindränkt halmtak som brandskyddsinspektionen godkänt. Som en förbjuden och skrämmande dröm som plötsligt dyker upp i ens skyddade och trygga säng när man tror att man sover "gott". Skulle jag säga att Lars von Trier eller Lars Vilks gör fel skulle det innebära att jag säger att de gör rätt.

Rent filmiskt är det vackert. Suggestivt som en dröm. Naturen är en ofattbart stark symbol. Dessutom något vi faktiskt är rädda för. "Blair witch". Och fängslas av och dras till. Som om ett skogsrå eller näcken viskar åt oss att komma närmare och närmare... Och sker det hela verkligen i verkligheten? I Eden? I Satans kyrka där Kaos råder? Och det hela slutar ju med gynocide: den "onda" kvinnan bränns på bål av en "god" man. Vad hade epilogen för symbolisk betydelse? Mina tankar fördes till "The Wicker Man". Lika bra att inte veta. Det skulle förstöra konstverket. Som en sönderanalyserad dröm på en terapeuts divan.

Jag vet inte om jag vågar lägga mig och sova direkt efter detta. Jag är rädd att mina drömmar kan bli väldigt konstiga. Kanske bäst att läsa ett par roliga serier först!

Wollande till annans död - ej för känsliga läsare!

Buhu! Buhu! Tittar man ut ser man en massa småflickor med sjalar! Och en massa kärringar invirade i lakan och gardiner! Man vågar ju inte gå ut idag! Buhu! Och de skriker en massa skrämmande stridsrop: "Wolla! Wolla! Wolla!" Man känner sig ju direkt hotad! Vad har hänt med The Land Of The Vikings? Buhu! Kissar ju i byxorna! Buhu! Snart är vi riktiga svenskar döda som tack!

- Wolla!

- Buhu!

Varning! Detta blogginlägg kan innehålla skrämmande inslag! Känsliga läsare varnas!

Hellre en rejäl rykande soppa än en fadd ljummen debatt!

Det var lite vårigt väder idag och jag promenerade in till stan. Bytte för första gången i år täckjackan mot skinnkavajen. Och tog min Therion-longsleeve så jag inte skulle få stryk av sverigedemokraterna på kvällen, haha. Jag promenerade in till stan. Lämnade ett par lappar på Arbetsförmedlingen. Jag blev servad av en väldigt trevlig tjej. De har ett flertal nya trevliga tjejer där. Som inte hunnit bli förhäxade än. Det gör det trevligare att komma dit, tidigare har det varit förknippat med ångest för mig.

Jag besökte Apoteket och blev servad av en trevlig dam även där. Jag uppskattar verkligen samhällsservice som gör skäl för namnet. Jag fick tips jag inte tänkt på gällande mina pollenbesvär: att vädra på kvällen istället för på dan, och skölja håret från pollen, att inte torka tvätt ute m.m. Som allergipiller valde jag att testa Loratadin. Kanske mest för prisets skull.

Jag besökte biblan medan jag väntade på Per-Ola som jag skulle gå med på debatten. Satt och läste Sweden Rock Magazine. Gick några rundor och kollade på nymöbleringen. Slogs ännu en gång av vilken fantastisk inrättning det är. Jag kan bläddra i Sweden Rock Magazine, jag kan bläddra i tidskriften Arbetarhistoria, jag kan botanisera bland seriealbum jag läste som barn, jag kan låna böcker av alla slag, surfa på nätet... allt helt kostnadsfritt. Om man inte tillhör de fjantar som förfasas över att betala lite skatt som man får mångdubbelt tillbaka.

Till de sistnämnda hör Sverigedemokraterna. Debatten mellan Sverigedemokraterna och Kommunistiska Partiet med respektive ungdomsförbund var en rejäl gäspning. Debatten var lokal och frågorna för kvällen var: *Arbetsmarknadspolitik, *Miljö och Energipolitik, *Välfärdspolitik och *Jämställdhet. Jag förstår inte själva syftet med debatten. En lokalpolitisk allmändebatt? Att KP ville visa att SD inte hade nåt att komma med utanför invandrarfrågan? Att SD ville visa att de hade en "allmänpolitisk bredd"? Stämningen mellan Ulf Johansson och Erik Tell från KP resp. RKU och Niclas Nilsson och Chang Frick från SD resp. SDU var kärvänlig. Vilket ju är rent hyfs i en demokratisk debatt. Dessvärre blev det inga direkta konfrontationer under debatten heller. Det hela var verkligt tamt från bägge hållen. (Det snackades t.o.m. om att "diskutera över kaffebordet" snarare än att "debattera" inledningsvis.)

Chang Frick är småföretagare och tidigare MUF:are. Och SD lät överhuvudtaget som Moderaterna eller nåt annat Alliansparti (Niclas Nilsson hyllade ofta regeringens ekonomiska politik). De visade sig åtminstone inte vara något vänsteralternativ för (be)svikna sosseväljare. Skatterna ska helst halveras. De anställda inom privat sektor är närande, de inom offentlig tärande. Kärnkraft är säkert och bra, allra bäst på en privat marknad. O.s.v. Kommunisterna försökte få fram att det var bra med skatter och att en kortare arbetsdag skapar fler jobb. Det konstaterades hela tiden att sverigedemokraterna var för mer privat ägande, kommunisterna för mer offentligt. Typ inget att tjafsa om. Lyckligtvis kom de in på invandrarpolitiken ibland, frågan som det skulle kunna vara en vits att debattera med SD om. Men även här var tassarna indragna. LAS måste ses över så stackars invandrare inte ska behöva gå först (tillsammans med ungdomarna). Invandrarna kostar dock lite för mycket. Barnen och pensionärerna då, de "tärande". Så blev det lite skön SD-cynism ändå.

Jag och Per-Ola stack till bussen när det var en kvart kvar. Publiken hade inte ens fått komma in och det kändes som sagt som en salongsfähig diskussion över kaffebordet. Kommunisterna tycktes mest vilja visa hur mycket gemensamt de hade med sina sverigedemokratiska kollegor till "fritidspolitiker". Folkligt värre. Hujedamej...

Väl hemma gjorde jag novembersoppa (nötfärs, potatis, lök, paprika, vitlök och en jävla massa kryddor). Och lyssnade på Exodus nya "Exhibit B: The Human Condition" för första gången. Smått förutsägbart, men fan så mer uppiggande, argare, riffigare och rakare än gäspdeba...diskussionen mellan "höger- och vänsterextremisterna".

Hellre en rejäl rykande soppa än en fadd ljummen debatt!!!!

Bland pollen, kossor och burgare

Det blev lite sol på eftermiddan och kvällen ändå. Jag blev sugen på hamburgare och hittade nötfärs för halva priset på Domus i förmiddags. Så det blev 1,6 kilo med mig hem. Dock slängde jag bara hälften av färsen i metallbunken och rörde med träskeden ner med ägg, vitpeppar, cayenne och pressad vitlök. Jag penslade med BBQ-sås och kände mig riktigt häftigt amerikansk. Det fick grillas upp hemma i infragrillen, sommaren och utegrillandet får vänta ett tag till.

Appropå nötfärs såg jag denna kofamiljen som lekte omkring på en av ängarna när jag och en kompis tog en kvällspromenad i den nedåtgående solen. Kossor må ha det jobbigt med flugor, men undrar om de känner av pollensäsongen? Just nu är det grönare, blommigare och vackrare än nånsin ute på naturområdet, men det innebär också att pollen är som jävligast. Ögonen är röda, svider, kliar och rinner. Näsan nyser och snoret sprutar. Fråga mig inte hur många meter snytpapper det gick åt. Och det fortsätter inomhus. Är rädd att det blir en sömnlös natt igen. Med en dassarulle på armlängds avstånd från nannekudden (nån sängpartner att nysa ner har jag ju inte).

Vädret skiftar snabbt, och med det humöret och energin. Jag blev tvungen att sova middag innan jag började platta burgare. Lyssnade på Khoma som är världens bästa sova middag-musik. Sen blev jag pigg igen, solen kom tillbaka och jag satte på Bob Hund. Som jag inte är allergisk mot. Imorgon måste jag bara till apoteket och köpa nåt mot pollenallergi. Jävla vår och grönska; aldrig kan man få vara riktigt lycklig...

Kollade på den danska verklighetsbaserade filmen "Från olika världar" nyss. En sån där gulligt gripande grej om en ung tjej från Jehovas Vittnen som tvingas välja mellan sekten och kärleken. Religionen har utan tvekan sina onda sidor, även mitt ibland oss. I synnerhet om den egoistiska kärleken till sig själv förväxlas med kärlek till Gud.

Men tack gode Gud för kossorna och den andra goda maten i din fria natur! Med pollens avigsidor kunde du dock tänkt lite längre, eller? Men gladast är nog Apoteket!

Kraftmätning eller grå-grå kattröra?

Valet närmar sig med sjumilasteg. Och som sagt är det tråkigare än i mannaminne. De stora visionerna har skalats bort. Det hela känns totalt defensivt: "Bara vi blir av med den där jävla Alfons Åberg till statsminister". Och där håller jag med. Mer arroganta excellenser än Reinfeld, eller för den delen Bildt, får man leta efter. Och i sin strävan efter ett 2/3-samhälle och utrensningen av solidaritet och empati i samhällets och människornas sinnen har de lyckats väl. "Arbetslinjen". Man kan undra om det inte rentav är Den Nya Arbetarpartiet som snodde den där Arbeit macht Frei-skylten?

Det som gör valrörelsen så fruktansvärt tråkig är naturligtvis oppositionens bristande motståndsrörelse. Färglösheten: rött och grönt blir grått. Det pinsamma fegandet. Man får intrycket av att det enbart handlar om att höja skatterna. För låginkomsttagare. Trots att det går att lyfta fram stora principfrågor. Jan Guillou skriver i Aftonbladet om den svenska krigsinsatsen i Afganistan:

"Jag kan bara tolka vänsteralliansens dånande tystnad i denna stora princip och moralfråga som någon sorts perverterad politisk smartness. De måste tro att en majoritet av svenska folket vill ha `våra pojkar´ kvar i kriget och att man alltså skulle förlora röster i det kommande valet på krav om ett slut på det olyckliga svenska krigsäventyret.

Frågan om liv och död och svensk trupp under amerikanskt befäl i ett misslyckat kolonialkrig i Centralasien blir alltså en mindre fråga än röstmaximering i valet?"

Och här kommer hela frågan om valrörelsen in:

"Det är ingen hedervärd politisk hållning. För om man vill vinna ett val på att dölja sina politiska uppfattningar så blir alla partier samma sorts grå katter i mörkret. Och vad är då en valseger värd? Det man kämpade för i valrörelsen var då varken idéer eller politiska visioner utan enbart makten. En sådan hållning undergräver demokratin."

Exakt. Rött och grönt blir grått. När de tassar som katten kring het gröt.

GråaKissar

Den stora motsatsfrågan är inte den mellan de som arbetar och de som inte gör det. Lika lite som den står mellan svenskar och svartskallar. Det kan bara vid första anblick se ut så. Eftersom den stora frågan medvetet osynliggjorts: den klassiska mellan arbete och kapital. Helle Klein skriver i Aftonbladets ledare om utvecklingen i Europa:

"De globala finanskrämarna drar sig inte för att spekulera sönder hela länders ekonomier. Alltmedan demokratins svängrum kringskärs av ekonomismens järnhårda lagar. Kvartalskapitalismens osunda börsfixering har milt sagt skapat problem – både sociala och ekonomiska."

Och då växer de extrema rörelserna. Syndabockar skapas.

"Än en gång sker den stora kraftmätningen mellan politik och marknad. Europas ledare sitter i krismöten, men de politiska recepten verkar hittills mest bestå i drastiska nedskärningar i välfärdssystemen och otryggare arbetsmarknad - allt för att blidka marknadens hungriga vargar.

Decennier av marknadsanpassning visar sig i dag i allt större sociala spänningar, ökad barnfattigdom, missbruk och utslagning. I fattigdomens kölvatten driver allt möjligt bråte upp till ytan: främlingsfientligheten marscherar gatorna i så gott som alla Europas länder."

Kraftmätning

Just så. Vi har sett det allt för ofta och lite borde man väl kunna lära av historien? Även gråa katter kan få ilsket skinn!