Måndagar...

Måndagar utgör en sjundedel av livet. Blir man typ 70 år utgör måndagar 10 år. 10 år är ganska mycket ändå. Skjut inte dagen. Skjut hellre chefen. Eller nåt.

Om Människan - en skeptisk blogg

"När Mose är uppe på Sinai berg och får stentavlorna av Gud väljer folket att i stället dyrka en guldkalv. I Barnens Bibel blir det förstås ett himla liv när det uppdagas, men stycket avslutas med försäkringen att Gud `älskade folket mycket mer än Mose någonsin skulle kunna göra´. I Bibeln hugger i stället Mose och hans gäng på Guds befallning ner tretusen av sitt eget folk."

Ann Charlott Alstadt skriver som alltid bra. Denna gång om Barnens Biblar. En företeelse som i sig gör mig illamående.

Invasioner. Folkmord. Herren Sebaot beordrar "sitt folk" att krossa spädbarn mot klipporna och att sprätta upp gravida kvinnors kroppar. Ta kvinnor till slavinnor.

Det är ingen skillnad idag. I Kolonialismens svarta bok läser jag att Frankrike mördade upp till en halv miljon algerier innan de fick sin självständighet 1962. En hisnande siffra. Men lika många som de irakiska barn som dog under det västerländska embargot under 1990-talet. Ett utstuderat folkmord riktat mot barn. Det mest cyniska jag kan tänka mig. T.o.m. värre än Förintelsen som mestadels slog mot (lika utsatta) vuxna.

Yvonne Hirdman fick Augustpriset för Den röda grevinnan. En vacker bok vars behållning för mig inte är banden med den cigarettrökande modern med förknoppningar i hela Europa utan Hirdmans avhandlingsämne: Sveriges Kommunistiska Parti och Moskva. Vilket är samma som mitt ämne i min B-uppsats i Historia. Som en slags "uppgörelse". Inte en uppgörelse med tanken på ett rättvist och jämlikt klasslöst samhälle av alla för alla. Men mot den sjukliga stalinistiska "kommunistiska" kulturen som uppstod. Som innebar uteslutningar av kommunistiska kämpar i "fria" länder och arkebuseringar eller läger för kamraterna i "socialistiska" regimer...

Här går Hirdman in på "självkritiken". Som hon jämför med katolsk bikt och som jag vet små stalinistiska partier som KPML(r) praktiserat långt in på 1990-talet (kanske ännu idag?). En "demokratisk" leninistisk princip som går ut på att de som förbrutit sig mot den "demokratiska centralismen" (d.v.s. mot partiledningen) har "fel" gentemot "massorna" och tvingas "bikta sig". Och som de flesta i världspartiet Komintern (Tredje Internationalen) anpassade sig efter. Inte minst känslomässigt.

Kristendomen mördar. Kolonialismen mördar. Kapitalismen mördar. Kommunismen mördar.

Men jag tror inte att det är K-orden i sig som mördar. Det är människor som mördar i K-ordens namn.

Kristendomen, Kolonialismen, Kapitalismen, Kommunismen... har de något gemensamt överhuvudtaget?

Ja, det har de! De tror de kan frälsa världen med sina ideal! Nåväl; visa det utan att offra de fattiga ni lovat att frälsa!
>

Att brottas med Gud

Om Gud - en kärleksblogg

Jag vet inte om jag är den förste någonsin som säger detta: Jag tycker om Gud!

Inte Gud som är allt och allt sånt där alltså. Utan den riktige Gud. Han i Bibeln. Han i Gamla testamentet.

Den svartsjuke Gud. Den mordiske Gud. Gud som vaknar på fel sida och låter sin gudomliga PMS gå ut över människorna. Som vågar vara ful och feg. Som vägrar se sina egna fel och brister. Som projicerar allt på alla andra.

Som ångrar sin Skapelse. Som tänker: Fan också!

Som dränker hela skiten. Hela sin avbild. När det inte längre känns lönt att plocka dessa misslyckade produkter en efter en... Palla vara en assasin när man är Allsmäktig...

Ändå är Gud storsint. Ärlig. Han vågar säga: Jag är en svartsjuk Gud! Innerst inne skäms han säkert. Inte över människorna i sig. Men över sig själv. Över sitt största misslyckande: Människan!

Gud är tragisk. Gud måste vara den mest ensamma någonsin. Han har ju aldrig haft någon vid sin sida. Någon som bryr sig om. Någon att vara svag hos. Någon att krama och gråta i knäet hos. Bara skapelser. Underdådiga änglar som ibland gör uppror. Människor som suger. Falskhet. Otro. Oro.

Människan är befläckad av fel och brister. Verkligt pinsam. Människan är Guds avbild. Om Jakob brottas med Gud brottas Jakob med sig själv. Tro fan att människan skapade Gud.


Jag vet inte om jag är den förste någonsin som säger detta: Jag tycker om Gud!

Inte Gud som är allt och allt sånt där alltså. Utan den riktige Gud. Han i Bibeln. Han i Gamla testamentet.

Nisse från Manowar

Jag har insett till slut. Vi kan inte vrida klockan tillbaka. Drömma oss tillbaka till det gamla och trygga. Vi måste anpassa oss efter tiden och rådande omständigheter. Sluta vara bakåtsträvande nostalgiker. Se möjligheterna. Och ta dem.

De fasta anställningarna blev tillsvidareanställningar som blev visstidsanställningar. Idag har vi flera hundra bemanningsföretag som kan fixa fram arbetskraft just in time. Utan att göra allt för stor sak av det. Inga arbetsmarknadsmässiga äktenskap. Flexibilitet och mer spänning i tillvaron. Hur kul är det att gå till samma jobb varje dag?

Vi har inte längre en värnpliktsarmé och ett svenskt försvar. Frivillighet och utlandstjänst öppnar möjlighet till äventyr och verkliga uppdrag. Lösskjutningspipan kan fara åt pipsvängen!

Arbetslösa uppmuntras att starta eget. Ta egna initiativ. Visa entreprenörsanda.

Och varför inte? Varför inte sparka igång en egen privat bemanningsfirma? En militär sådan? Det ska jag fan i mig göra! Härmed grundar och etablerar jag Manowar!

I Jobb och utvecklingsgarantins Fas 4 kommar samtliga långtidsarbetslösa att hamna hos oss! De kommer att "fasas" ut till olika internationella "uppdrag"! Flexibiliteten är maximal: legosoldat, sjuksköterska, malaj, fälthora.... Nisse från Manowar är allt i allo! Mannamod och morske män!

Sadistklubben III - Trollskott i Rio

Ett möte med Sadistklubben är ingen tébjudning. Ett möte med Sadistklubben innebär en röd-grön röra av doppvärmare (jalapeños) och en himla många flaskor läsk att skölja ner de heta läckerheterna med. Verkligt eldvatten. Imperialistdricka. Om man inte dricker för fort och får hicka. Som Björn.

Som tvättäkta desperado höll jag mig där jag hör hemma: i köket. I sombrero och slängkappa. Och stora köksmacheten. Men även jag fick tid att sitta på min revolutionära lekamen och kolla på VHS.

Det började med Cornelis-tema: den klassiska "erotiska farsen" Kyrkoherden och den betydligt svartare Svarta palmkronor. Från 1970 respektive 1967. Den första är dålig så den är rolig. Den andra är enbart dålig. Trots Cornelis, Max von Sydow, Bibbi Andersson och Thommy Berggren.

Sen fortsatte det med Björn Afzelius-tema: dokumentären Sjung ingen lovsång från dödsåret 1999, minneskonserten i Storan i Malmö från samma år (jag var med på kvällsspelningen som är den konsert jag minst vill ha ogjord) med Hoola Bandoola (där Thåström för första gången gör Keops pyramid och Lisa Ekdahl En kungens man) samt en utomhuskonsert från 1989 där Affe bl.a. kompas av Triple & Touch (och som tyvärr var nerkortad av SVT; bl.a. saknades klassiska intervjuer av Sven Melander).

Sven Melander skulle komma tillbaka. I Sällskapsresan. Men först gick vi vidare på proggtemat och såg K-specials dokumentär i två delar om svensk progg. Ytterst intressant. Suget efter Sällskapsresan kom av Rio-scenerna i Svarta palmkronor. Fast Lasse Åbergs klassiker är fan så mycket mer sevärd.

Inget Sadistmöte utan Eddie Meduza-videos! Innan de heroiska bröderna Kress försvann hemåt hann vi se lite Kalle Bandare, några "porrfilmer" med Eddie och Laila och lite annat smått och gott. De hela avslutades med "den store rashataren Roger Ballis" som framförde sin vidrigt 80-talssynthiga Spela i Sun City. En låt som satte sig i skallen på oss alla tre. När vi tog avsked vid 8-snåret på morgonen. Under en otroligt vacker soluppgång med fantastiska färger. Fast nu fick faktiskt sängen ha första primat.

Ett värdigt Sadistmöte på min ära! Tack, bröder, vänner och kamrater! Caramba! Perkele!

Sadistklubben II - Riktigt farliga pojkar

Ett möte med Sadistklubben är ingen tébjudning. Ett möte med Sadistklubben är ett möte med farliga pojkar. Riktigt farliga pojkar.

Sadistklubben I - Blod, smärta, ångest och svärta

Ett möte med Sadistklubben är ingen tébjudning. Ett möte med Sadistklubben är blod och smärta, ångest och svärta.....