Vem ska trösta?

Det bästa sättet att bli tröstad på är att trösta någon annan. Från att ha varit liten, svag och osynlig blir man plötsligt stor, stark och strålande som en sol. Eller aftonstjärna. Detta är en uråldrig sanning. Som uppenbarar sig lika oväntat varje gång. Som en vacker röd solnedgång.

Sexköpslagen

Att bjuda brudar på drinkar och middagar för att få ett ligg torde väl ändock ligga under sexköpslagen? Åtminstone strider det mot allt vad kravet på ekonomiskt oberoende för kvinnan heter. Fast sånt existerar väl inte i dag i ”världens mest jämställda land”?

Love you honey (Lööf you Annie) ♥

Funderar över vad som är viktigt i ett förhållande. Att man har samma politiska värderingar och människosyn? Att man delar samma intresse för musik, litteratur o.s.v? Eller bara att man trivs i varandras närhet (märk väl ett lömskt litet bara)? Vad säger Ni?

Jag kan nog luta åt det sistnämnda. Trivsel och känslor är ju A och O. Fast jag leker med tanken att jag typ festat och hånglat med Annie Lööf och tyckt att det varit både roligt och mysigt och vi märkt att vi faktiskt trivdes tillsammans. Tja, varför inte? Vi skulle skämtat om våra olika politiska sidor. Jag skulle kalla henne Maggie (efter Thatcher) och hon mig Leonid (efter Brezjnev). Som feminist skulle jag låta henne (och skattebetalarna) pröjsa notan. Vi skulle skåla i den dyraste champagnen. Ju mer det sjönk i flaskan desto mer heta och rosenkindade skulle vi bli. Fnittriga. Hennes tunga skulle smaka piña colada. Jag skulle pussa henne i halsgropen och njutit av hennes kluckande skratt. Hon skulle berätta hemlisar om hur sure och frustrerade Reinfeldt stalkat henne så att hon spärrat hans nummer efter hans tjat om att hon "minsann sände ut andra signaler i kanslitet...!". Och jag skulle njuta av att ha brädat dubbelt dumpade statsministern. Jag skulle viska i hennes öra: -"I lööf you, Annie!" Hon skulle kittla mig med tungspetsen i örat och viska: -"Du är allt en riktig liten liberal du!" Jag skulle dragit henne över mig och sagt: -"Jag är din lydiga slav!" Hon skulle svara: -"Låter som en rimlig ingångslön!" Vi skulle älska vilt på Café Operas bord. Fotade av tusentals blixtar. Tills vi kastats ut och aldrig mer fått komma tillbaka. Varken på krogen eller till våra respektive partier. Men vi skulle fortsätta att leva lyckliga i alla våra dagar!

Ålder & osäkerhet (om brudar, jobb m.m.)

Fan vad åren rusar. Tycker ändå knappt att jag förändrats som personlighet. Känner bara mer och mer att jag inte har något att förlora på att vara mig själv. Då kan faktiskt livserfarenhet ge ett visst psykologiskt/sociologiskt överläge. Som när man plötsligt har betydligt yngre kollegor eller rent av överordnade. Visst är unga ofta sturska. Fast det går snabbt över när de slutar verka enbart bland jämnåriga. Gammal är faktiskt äldst. Äldre är i regel lugnare och coolare. Jämför en 52-årig soft majestätisk major med en 22-årig spattig löjlig löjtnant.... Det är befriande att våga vara sig själv. Det ger en viss oförutsägbar överrumplande pondus i det sociala livet. Brudar som jobb. Ärlighet och ambition. Okonstlat. Jag vet ju hur nyexaminerade lärare eller andra osäkra myndighetspersoner eller tjänstemän tar på sig en tillgjord roll. Egentligen alla yrkesverksamma. Tills de inser att de faktiskt är en människa bland människor. Och man vet hur krystade och skitlöjliga många är när de ska "uppvakta" (läs: ragga). Rektorer tror oftast att jag kan ta problembarn bara för att jag är hårdrockare och sticker ut. Vilket jag knappast kan. Men de får gärna tro det. Att lyfta fram mina "positiva egenskaper" på en anställningsintervju eller utvecklingssamtal känns lika mycket som en våldtäkt på mig själv som att fjanta mig inför en brud. Jag var livrädd för tjejer långt in i vuxen ålder. Såna grejer tror jag släpper med åldern. Osäkerheten. Fast det är kanske inte en fråga om livserfarenhet och mognad? Det handlar kanske om att man är gammal och inte har något att förlora? Äh! Samma skit, olika epitet!

Putin Riot

För övrigt anser jag att Carolus Bildt bör bomba Ryssland med nallebjörnar! Fram till kärleksåldern! Ur vägen moskoviter - friskt mod i gossar blå (eller nallar i alla regnbågens färger)!

Vem är jag?

Vem är jag? Tja, en liten blond 40-åring. Kåt på livet. Glad för livets goda. Mat och dryck. Kramar och pussar. Jag skiner med solen. Jag faller med regnet. Jag är en hednisk hedonist. Kvinnor, vin och sång är lika andligt som sinnligt. En gåva att vörda. Jag grubblar över människans innersta väsen och djupdyker i mitt undermedvetna. Jag älskar naturen. Jag älskar festivaler. Jag älskar det vilda. Jag försöker möta världen med barnets öppna sinne. Som Narren i Tarot-leken. Leva känslor till 101 procent. Ibland blir det för många intryck. Då vill jag göra mig en koja under täcket och njuta av tystnaden, mörkret och ensamheten. Fast jag är inte ensam. Jag är mitt i en fantasivärld där precis allt finns och är på riktigt. Jag är trygg bland drakar och demoner. Men mest trygg är jag bland mina vänner. Som betyder mest för mig. Jag är en riddare beredd att gå i döden för en svuren vän. Men ännu hellre fika, flippa, fota och ha kul. Det är Kärlek. Jag är en misslyckad loser och gudarnas älskling!

Kräftkalas

Myser med gott vitt spanskt vin och sorg-söta sången Nadja med Mikael Wiehe. Sommar-softande på hög nivå. För sommar är det. ♥ Nyss hemkommen från ett surprise-kräftkalas/garden party som syster Sara ordnat för sin sambo Patrik på hans födelsedag. Ett 30-tal personer med en genomsnittsålder på typ 15 månader (nåja, mycket småfolk blev det). Jag lärde min systerdotter Emmie och min storebror Peter att käka kräftor och kände mig otroligt pedagogisk och världsvan (fast huvudet äter jag tamme fanken inte). Pärontårtan till kaffet efteråt var inte fy skam. Skjuts till porten av min systerson Simon. Klagar inte på livet. Såna här mysiga sommar-torsdagar behövs här i livet. Tack syskon, syskonbarn och vänner!