Hasslöfestivalen (en blogg i Österled)

Hann precis sova ut efter Helsingborgs gudomliga konserter innan det bar iväg österut till nya. För första gången gjorde jag Hasslöfestivalen. Och sämre sällskap än sköna och snygga Marren och sköne och snygge Steve kan man helt klart ha. Att vi fick träffa på och sova över i husvagnen hos Zerny var verkligen inget minus!

Caj Karlsson på hemmaplan var häftigt. Detta var första gången jag såg honom med ett elektriskt band och det gav verkligen mycket mer känsla. Grymt bra. Men Cookies N Beans var såklart häftigast. Tre förtrollande brudar med helt olika röster och personligheter ger världens bästa country-pop. Mikael Wiehe hade vi ju sett igår, men överraskade ändå med en låt (som tyvärr ersatte den atombombstunga versionen av Dylans skitförbannade Ni som tjänar på krig [Masters of war] som gårdagen gav oss strutspäls)!

Vad gjorde det att det småregnade lite? Vi hade ju humöret, varandra, musiken och öltältet (fast det blev mer cider än öl). Vi fick vårt lystmäte med Caj, Cookies och Wiehe. Sen begav vi oss till husvagnen. Och DÅ började det regna riktigt tungt (sorry Loreen). Det var minst sagt skönt att klä av sig så gott som naken i husvagnsvärmen....!

Dagen efter var vi ganska osövda och dästa. Men vi lyckades bli fotade med min gamle partikamrat och Hasslös STORE son - Fabian Månsson! Tack alla vänner för en skitkul festival!

Spelar för Livet

Förra helgen behövde man inte åka till Västervik för en visfestival. Jag och Steve begav oss till Kärnan i Helsingborg. Med utsikt över sundet. Och ännu bättre utsikt över scenen där vi satt i gröngräset längst fram med en picknick bestående av rödvin och grillade revben. Vi har vallfärdat till Sofia Karlsson och Mikael Wiehe förr. Nu skulle vi få se dem på raken. Tyvärr kändes de lite som förband till Melissa Horn och fick alldeles för lite speltid. Men konserterna var underbara där vi satt i solen. Sofia Karlssons spelning var väldigt irländsk präglad. Hon är ett fantastiskt litet väsen med fantastiska medmusiker som är nästan lika musikaliska. Den käraste, den käraste med ögon blå som hon sjöng för mig i mig älsklingssång (eller dikt) av Dan Andersson (Jag väntar...). Men största behållningen var nog trots allt Peps Perssons ljuvliga Jag spelar för livet (i irländsk tappning).

Mikael Wiehe hade vi sett ett par gånger i år. Skulle det bli en överraskningsspelning nu efter "kamikaze-turnén"? Mycket av sånger och mellansnack var samma. Men det överraskade positivt med blytunga Allt har sin timme och Dylans (i Hendrix tappning) Längst upp i högsta tornet (All along the watchtower). Att man äntligen hade råd med Wiehes magiska bok och fick den signerad gjorde inte kvällen sämre (nu har jag dessutom en Sofia Karlsson-tygväska). Melissa Horn och hennes band lät proffsigt bra. Dock lät det likadant efter några låtar. Det var Sofia och magister Wiehe vi åkt för. Därför kändes det bra och tillfredsställande att åka hem mitt under en konsert. Jag vill tacka min supersköne vän Steve för en fantastisk kväll!

Buffémage - en mätt och glad blogg

Hur mår jag idag då? Tack jag mår så bra så! Har varit på Kristianstads bästa asiatiska restaurang Rose Garden och frossat kvällsbuffé med stans stiligaste kille Stefan och Vinslövs vackraste viol med buffémage Marie! Två skålar het pekingsoppa med enorma kycklingbitar, entrecôte, revben, kycklingvingar... pallade inte ens äta upp all läcker lax och pekinganka! Eller hugga in på woken och sushin! En flarra rött och kaffe till efterrätten där man själv är herre över tappkranen till mjukglassmaskinen...! Som sagt: tack jag mår så bra så! Fortsätter hemma i min glada ensamhet med rödtjut och Mick Jagger - ett vinnande koncept för en 40-årig loser utan brud och jobb! Vad man nu ska med det till?!

Känsliga känslor

Mina vackra vänner brukar reagera när jag faller. Och jag är en känslomässig bergochdalbana. Jag lever ut mina känslor till 100%. Spontant. Som ett barn. Glädje som sorg. Flippar ut i känslorus. Mitt under Sweden Rock har jag alltid en dag som jag blir ledsen. Blir knockad av intryck. Jag skriver kärleksbloggar till mina vänner. Jag sprakar av extatisk glädje. Eufori. Jag blir ledsen utan att dölja det. Och då blir mina nära och kära oroliga.... Då vill jag kramas. Då vill jag pussas. Då vill jag smekas. Då vill jag känna äkta närhet.... Jag har min smärta och mina sår. Jag vill gråta och skratta och aldrig lägga locket på känslor och tankar. Jag vill inte svika. Jag vill inte bli sviken. Jag vill inte vara en ängel som glömt att den har vingar....

Skultôrp (min jobbigaste blogg så här långt)

För exakt ett år sen gjorde jag och mina vänner en resa. En roadtrip till Eddie Meduza-land i raggarnas Västergötland. Skultorp av alla ställen. Det var en fysisk resa. Och en känslomässig. Jag ska inte gå in på detaljer. Vissa av er på detta äventyr kommer jag att träffa ofta. Vissa mer sällan. Detta av olika skäl. Men förhoppningsvis någon gång. Denna bloggen är till er. Jag älskar er alla. ♥ Ni andra kan alltid titta på bilderna och kanske tänka att det aldrig är fel att ha kul. Livet är något vi måste ta tillvara på! Kram & Puss! ♥