Känslor

Känslor, känslor, känslor... Jag håller på att drunkna i känslor. Jag har absolut ingenting emot det. Det är som musik. Ett hav av toner. Men jag är ju ingen ö. Ingen guppande fågel på böljorna. Kanske borde jag börja balansera känsla och förnuft? Vara mer "krass"? Men jag tänker ju att människan har en längtan efter drömmar och vackra ord. Men jag kanske bara skrämmer? Känslor är ju ofta bevis på osäkerhet? När jag vill göra någon glad gör jag kanske denna ledsen? Kanske vara mer försiktig? Av ren respekt? Men jag vill ju göra en revolution av känslor. Glädje som sorg. Kärlek och trots. Namaste/Amen!