Jag är just nu väldigt insnöad på "tealogi". Den "kvinnliga" aspekten i religionshistorien (eviga könsroller är dock i min värld farlig vidskepelse). Jag finner det instinktivt och intuitivt sympatiskt. Leva här och nu. Vörda det som finns. Föda nytt. I jordelivet. Vi vet av fynd att det har funnits gudinnekulter i åtminstone 30.000 år. Fredliga. Livsbefrämjande. De patriarkala religionerna, som fört ett krig mot Gudinnan med hjälp av sina "heliga böcker" och "lagar", är en historisk parentes. Men "den ende Guden" anses ännu idag värd att "frukta". Med hjälp av män som hatar kvinnor sprids "kärleksbudet" vidare. Med fysiskt och mentalt förtryck. Jag vet som religionslärare inte ens själv om jag är "religiös". Då ju religion utgör en helt annan aspekt/paradigm än vetenskapliga definitioner (jag kallar mig officiellt varken religiös, ateist eller agnostiker). Ibland behöver man skilja på hjärnhalvorna. Känsla och förnuft. När jag skriver lyrisk poesi om gudinnor är det "bara" poetiska metaforer för abstrakta begrepp. Som kärleken och döden. Skriver jag om Moder Jord tycker jag helt enkelt att det känns mer känslobefrämjande än att "exploatera naturresurserna". Men jag har helt klart en känsla av att allt hör ihop. Som en organism. Med en princip som går ut på att födas, mogna och dö. I ett evigt kretslopp. Och vi kan känna det. När vi blir upprymda. När vi blir kåta. När vi blir vredgade. När vi blir lyckliga och finner harmoni. Med oss själva. Med varandra. Då religionen i grunden sitter i hjärtat kan man inte beskylla dess yttringar för något. Enbart gärningarna hos utövarna. Som ursäktat sig med något "högre". Liksom ateister begått bestialiska brott mot mänskligheten i "vetenskapens" heliga namn. Största delen av mänskligheten tillhör någon av de monoteistiska religionerna. Så gott som hela (i synnerhet halva) lider under patriarkalt förtryck. Jag vänder inte andra sidan till. Men jag söker ingen "historisk hämnd" för de patriarkala religionernas förtryck. Tämjer mina rasande furier. Kyrkofädernas kvinnoförakt. Tortyr, brinnande bål eller "naturligt" normaliserat "vet din plats, kvinna". Vi lever här och nu. Det är här och nu vi ska föda det nya.
Kvinna, man eller mittemellan. Byta perspektiv. Vad religionen kallas för är väl oväsentligt? Moder Jord föder oss. Och hon har gett oss ett ansvar: "Nå så! Se till att vörda mig. På det att det går er själva gott. JAG klarar mig alltid! Värre med er...!" Gudinnan Isis var den stora Modergudinnan i antikens Egypten. Den vördade. Den vårdande. Den fredliga. Som var så poppis och älskad att hon dyrkades även i Rom. Själva prototypen till den kristna Moder Maria. Det sägs att hon hade tusen aspekter. Därför är det ödets bittra ironi att den allra mest extrema och blint enögda patriarkala monoteistiska mordiska religiösa sekten idag kallar sig ISIS (så att man för de allseende myndigheterna måste dölja bokstavskombinationen). Gudinnan är inte som den patriarkale Herren. Hon utkräver inte hämnd. Hon kräver upprättelse. Att åter komma till rätta. Isis samlade strävsamt och ansvarigt kärleksfullt ihop de styckade delarna av sin älskade bror och make Osiris (den perfekta kosmiska kärleks-kombinationen). Mördad av broderlig svartsjuka. Som ovan nämnt skriver jag detta metaforiskt. Mytologiskt. Symboliskt. Det finns idag jättestarka sekulära feministiska muslimska tjejer. Och kristna. Och andra trosutövare. Och agnostiker. Och ateister. Och män. Och mittemellan. Va fan: varför snacka om "kvinnligt" och "manligt"? Varför inte bara vörda och vårda? Oss själva? Varandra? Gemensamt? Den enda Jord vi har? Det är väl ändå något vi alla kan hålla heligt? I evighet?
Jag är just nu väldigt insnöad på "tealogi". Den "kvinnliga" aspekten i religionshistorien (eviga könsroller är dock i min värld farlig vidskepelse). Jag finner det instinktivt och intuitivt sympatiskt. Leva här och nu. Vörda det som finns. Föda nytt. I jordelivet. Vi vet av fynd att det har funnits gudinnekulter i åtminstone 30.000 år. Fredliga. Livsbefrämjande. De patriarkala religionerna, som fört ett krig mot Gudinnan med hjälp av sina "heliga böcker" och "lagar", är en historisk parentes. Men "den ende Guden" anses ännu idag värd att "frukta". Med hjälp av män som hatar kvinnor sprids "kärleksbudet" vidare. Med fysiskt och mentalt förtryck. Jag vet som religionslärare inte ens själv om jag är "religiös". Då ju religion utgör en helt annan aspekt/paradigm än vetenskapliga definitioner (jag kallar mig officiellt varken religiös, ateist eller agnostiker). Ibland behöver man skilja på hjärnhalvorna. Känsla och förnuft. När jag skriver lyrisk poesi om gudinnor är det "bara" poetiska metaforer för abstrakta begrepp. Som kärleken och döden. Skriver jag om Moder Jord tycker jag helt enkelt att det känns mer känslobefrämjande än att "exploatera naturresurserna". Men jag har helt klart en känsla av att allt hör ihop. Som en organism. Med en princip som går ut på att födas, mogna och dö. I ett evigt kretslopp. Och vi kan känna det. När vi blir upprymda. När vi blir kåta. När vi blir vredgade. När vi blir lyckliga och finner harmoni. Med oss själva. Med varandra. Då religionen i grunden sitter i hjärtat kan man inte beskylla dess yttringar för något. Enbart gärningarna hos utövarna. Som ursäktat sig med något "högre". Liksom ateister begått bestialiska brott mot mänskligheten i "vetenskapens" heliga namn. Största delen av mänskligheten tillhör någon av de monoteistiska religionerna. Så gott som hela (i synnerhet halva) lider under patriarkalt förtryck. Jag vänder inte andra sidan till. Men jag söker ingen "historisk hämnd" för de patriarkala religionernas förtryck. Tämjer mina rasande furier. Kyrkofädernas kvinnoförakt. Tortyr, brinnande bål eller "naturligt" normaliserat "vet din plats, kvinna". Vi lever här och nu. Det är här och nu vi ska föda det nya.
Kvinna, man eller mittemellan. Byta perspektiv. Vad religionen kallas för är väl oväsentligt? Moder Jord föder oss. Och hon har gett oss ett ansvar: "Nå så! Se till att vörda mig. På det att det går er själva gott. JAG klarar mig alltid! Värre med er...!" Gudinnan Isis var den stora Modergudinnan i antikens Egypten. Den vördade. Den vårdande. Den fredliga. Som var så poppis och älskad att hon dyrkades även i Rom. Själva prototypen till den kristna Moder Maria. Det sägs att hon hade tusen aspekter. Därför är det ödets bittra ironi att den allra mest extrema och blint enögda patriarkala monoteistiska mordiska religiösa sekten idag kallar sig ISIS (så att man för de allseende myndigheterna måste dölja bokstavskombinationen). Gudinnan är inte som den patriarkale Herren. Hon utkräver inte hämnd. Hon kräver upprättelse. Att åter komma till rätta. Isis samlade strävsamt och ansvarigt kärleksfullt ihop de styckade delarna av sin älskade bror och make Osiris (den perfekta kosmiska kärleks-kombinationen). Mördad av broderlig svartsjuka. Som ovan nämnt skriver jag detta metaforiskt. Mytologiskt. Symboliskt. Det finns idag jättestarka sekulära feministiska muslimska tjejer. Och kristna. Och andra trosutövare. Och agnostiker. Och ateister. Och män. Och mittemellan. Va fan: varför snacka om "kvinnligt" och "manligt"? Varför inte bara vörda och vårda? Oss själva? Varandra? Gemensamt? Den enda Jord vi har? Det är väl ändå något vi alla kan hålla heligt? I evighet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar