Känner mig som ett ägg utan skal. Ingen hård yta alls. Handskas varsamt med mig själv. Blir ledsen när jag läser om saker jag ju redan vet. Får dåligt samvete för saker som inte är hela världen. Men blir omvänt glad för minsta lilla. Kaffet smakar godare. Musiken mysigare. Mörkaste november. Innan julens ljus och stämning. Jag kurar in mig i nattens svarta täcke med stjärnor. Dygnet runt. Drar mig undan. Kurar i min egen lilla grotta. Bidar min tid. Avverkar böcker. Skriver dikter som terapi. Söker mig själv. Äter lite gott av det jag hittar i kyl och frys. Dricker rykande blåbärssoppa i natten. Julen får gärna vänta lite. Och våren. Och sommaren. Då jag ju lever upp. Men jag lever nu med. Tiden måste inte vara en väckarklocka. Jag har ju mitt täcke. Mitt svarta med stjärnor....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar