Solen skiner över studenterna. Vilket jag inte missunnar dem. Det slår mig att det gått 25 år sedan jag själv tog studenten. Från 2-årig verkstadsteknisk linje på Nordenbergskolan i Olofström. Ett gymnasieval helt av skoltrötthet och knappast för mitt totala ointresse och fallenhet för teknik. En tid då man ännu kunde få jobb efter skolan. Det blev 16 år som metallarbetare på Volvo i Olofström. Ett halvår efter studenten fick jag min etta på Gamlegården i Kristianstad. Vilket passade då jag samtidigt lumpade som malaj på P6 runt knuten. På kvällen gick jag hem till lyan och tog en folköl. Jag var fri. Trots min bestämdhet att aldrig mer närma mig en skolbänk skulle det bli 325 akademiska poäng med en fil mag i historia och en gymnasielärarexamen i historia och religion. Efter detta har det pendlat mellan perioder av arbetslöshet och lärarjobb i alla åldrar. Då jag upptäckt att arbete faktiskt kan vara en glädjekälla. Det har blivit några sommarveckor i Europas alla hörn. Det blev helt plötsligt töntigheter som skogspromenader och fotografering av blommor. Jag fick en muskelsjukdom som drabbar en på miljonen. Vilken kraftigt försämrade min rörelseförmåga och som jag ärligt talat aldrig trodde jag skulle överleva. Men som jag mirakulöst tillfrisknade från och som rent av fick mig att göra något så förkastligt som att börja träna. Badet blev mitt andra hem. Mina föräldrar gick plötsligt oväntat bort. Men jag har fått en ny storebror. Och många fina syskonbarn. Jag får ständigt nya fina vänner. Det har blivit två politiska partier. Plötsligt gav jag ut en liten vardagsfilosofisk bok som jag åkte omkring och läste högt ur. Även på scen. Och i slutet av månaden släpper jag en diktbok. Som redan fått många tonsättningar och det hägrar rentav uppträdanden i dikt och ton i sommar. Så vem är jag idag? Jag känner mig ändå som igår. Jag är samma hårdrockare med skillnaden att konserterna och festivalerna bara blir fler med åldern. Jag är samma ungkarl. I samma etta. Jag är inte unik. Varje hjärta har sin saga. Men en sak är jävligt säker: hade någon för 25 år sedan sagt hur livet skulle ta sig skulle jag tittat väldigt konstigt... Har det då varit lyckliga dar? Som fan!!!!!
torsdag 11 juni 2015
Lyckliga dar
Solen skiner över studenterna. Vilket jag inte missunnar dem. Det slår mig att det gått 25 år sedan jag själv tog studenten. Från 2-årig verkstadsteknisk linje på Nordenbergskolan i Olofström. Ett gymnasieval helt av skoltrötthet och knappast för mitt totala ointresse och fallenhet för teknik. En tid då man ännu kunde få jobb efter skolan. Det blev 16 år som metallarbetare på Volvo i Olofström. Ett halvår efter studenten fick jag min etta på Gamlegården i Kristianstad. Vilket passade då jag samtidigt lumpade som malaj på P6 runt knuten. På kvällen gick jag hem till lyan och tog en folköl. Jag var fri. Trots min bestämdhet att aldrig mer närma mig en skolbänk skulle det bli 325 akademiska poäng med en fil mag i historia och en gymnasielärarexamen i historia och religion. Efter detta har det pendlat mellan perioder av arbetslöshet och lärarjobb i alla åldrar. Då jag upptäckt att arbete faktiskt kan vara en glädjekälla. Det har blivit några sommarveckor i Europas alla hörn. Det blev helt plötsligt töntigheter som skogspromenader och fotografering av blommor. Jag fick en muskelsjukdom som drabbar en på miljonen. Vilken kraftigt försämrade min rörelseförmåga och som jag ärligt talat aldrig trodde jag skulle överleva. Men som jag mirakulöst tillfrisknade från och som rent av fick mig att göra något så förkastligt som att börja träna. Badet blev mitt andra hem. Mina föräldrar gick plötsligt oväntat bort. Men jag har fått en ny storebror. Och många fina syskonbarn. Jag får ständigt nya fina vänner. Det har blivit två politiska partier. Plötsligt gav jag ut en liten vardagsfilosofisk bok som jag åkte omkring och läste högt ur. Även på scen. Och i slutet av månaden släpper jag en diktbok. Som redan fått många tonsättningar och det hägrar rentav uppträdanden i dikt och ton i sommar. Så vem är jag idag? Jag känner mig ändå som igår. Jag är samma hårdrockare med skillnaden att konserterna och festivalerna bara blir fler med åldern. Jag är samma ungkarl. I samma etta. Jag är inte unik. Varje hjärta har sin saga. Men en sak är jävligt säker: hade någon för 25 år sedan sagt hur livet skulle ta sig skulle jag tittat väldigt konstigt... Har det då varit lyckliga dar? Som fan!!!!!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar