En svensk tiger - aldrig!!!

Min vän Håkan Eklunds bild ovan tycker jag säger allt. Jag funderade på att skriva en dikt om rasismen och nyfascismen. Som brer ut sig. Som en cancer som inte upptäckts och bekämpats i tid. Något om en hydra med nio huvuden. Där man knappt kommer någon vart hur många man än lyckas hugga av. Svärd. Strålbehandling. Cancer. "Celldelning utan kontroll". Fast jag skiter i det. Känner varken att jag har tid eller råd. Borgerliga liberaler som spelar ut sjuka mot friska, unga mot gamla, arbetslösa och de med berövad arbetsrätt mot varandra kan sitta på sina höga hästar. Men ingen kan bestrida varje människas inneboende unika värde. Jag tillhör vänstern. Den "breda vänstern" är tagen på sängen. Hur kunde det hända? Hur kan det vara så att mardrömmen väckt oss i Facebook-flödet? Att Sverigedemokraterna mycket väl kan vara Svea Rikes största parti anno 2018? Var ska vi själva leta våra syndabockar? Decemberöverkommelsen? Som bekräftar SD:s sekteristiska bild av den "politiskt korrekta" elitistiska "sjuklövern" (för den nyktre ingen konspiration utan just den mix av högerpolitiker och folkrörelsepartier som utgör vår parlamentariska demokrati med brister och förtjänster och som står i vägen för den nyfascistiska drömmen om den "nationella pånyttfödelsen"). Eller är skurkarna de på "ytterkampen" som river ner rasistisk propaganda på tunnelbanan? Här tycker jag att vi ska stanna till. Betrakta. Begrunda. Vad är det som driver en människa? Förnuftet? Känslan? I grunden hävdar jag att vi är naturvarelser. Vi skyddar oss själva. Och de våra. Jag är säker på att det bidrar till att vissa vill ha stängda gränser för invandringen. "Rätt sorts" invandrare är såklart OK. "De som är som oss". Men de främmande är de skrämmande. Barnen där jag bor är rädda och ledsna. De leker glatt med varandra på lekplatsen. De hälsar hövligt. Men de vet att det finns krafter i landet de bor i som hatar och hotar dem. Som gör dem till spottkoppar och syndabockar. Jag låter dem riva ner affischer. I mitt hjärta. Jag är varken domare eller snut. Jag tänker på Filifjonkan i Mumindalen. Den där ängsliga figuren. Så ser jag dagens vänster i Sverige. Jag är inte anarkist. Jag är demokratisk socialist (detta pinsamt ljusrädda filifjonkiska ord!). Dagens svenska vänster fattar desperat efter ett halmstrå. För att inte sjunka ännu djupare ner i dyn. Här kommer klassperspektivet in. Och jag jublar. Från hjärtat. Tills det börjar handla om att "normera" en "svensk arbetarklass" till en vit, manlig heterosexuell medelålders klyscha med blond kalufs och en stor slägga som sexigt juckar biceps i sprittande sprätt. Jag är ledsen. Alla ska självfallet med. Men den svenska arbetarklassen kan lika gärna ha sjal och mens. Kan ni se maktställningen som "normen" har? Rasismen är ett kolonialt påfund. Av vita västerländska erövrare. Man måste ha ett maktperspektiv. Rasismen slår mot arbetarklassen. Läs detta som ett mantra. Vi får aldrig "normalisera" rasismen. Människovärdet är evigt okränkbart. Vi får aldrig sluta kalla Sverigedemokraterna för de rasister och nyfascister de är. Vi får aldrig tillåta nazister att ostört framföra sina människofientliga budskap på gator och torg. Vi får inte börja oroa oss över vad "arbetarklassen" tycker. I ett rasifierat samhälle vet vi vilka som har jävligast på arbetsmarknaden. Självfallet måste vi inom den breda vänstern erbjuda ett alternativ. En välfärd byggd på klassmedvetenhet. Kapitalismen är boven - inte "massinvandringen". Men det är inte så lätt. "Nya Moderaterna" höll på att bli större än Socialdemokratin även inom "LO-kollektivet". Socialismen, Jämlikheten och Rättvisan är världens vackraste värden. Solidaritet. Men det är inget häftigt alternativ i vår individualiserade era. Inget vi kan mota Adolf i grind med idag. Vi inom vänstern måste inse att vi inte kan och inte får "normalisera" rasismen och nyfascistiska partier och tankar. Jag förstår de som river ner rasistiska affischer. Även om de är godkända av SL. Mina största hjältar är de som dagligen och stundligen kämpar för människovärdet. Inom facket. Inom folkrörelser. Inom allt det som kännetecknade det svenska Folkhemmet. Den dröm som SD:s framgångar i själva verket bygger på. Men som de aldrig någonsin ska få erövra. Då har hydran segrat. Då har cancern triumferat.... Jag blåser i trumpeten!!! En svensk tiger - aldrig!!! Den ultimata dikten är ju för övrigt redan skriven av den store Tage Danielsson: "Strunt är strunt, och snus är snus, om än i gyllne dosor, men rosor i ett sprucket krus är ändå alltid rosor - en vacker vers som blev till grus, en illusion som brast, ty rosor i ett sprucket krus kan vara utav plast". Amen! ♥