Tankar kring Hagamannen

Jag kan förstå att folk reagerar på att Hagamannen släpptes fri. Man ska kunna gå trygg i en park när solen gått ner. Men jag gissar att han är både övervakad och avtrubbad (vilket sexualbrottslingar är). Själv lever jag i en ankdamm. Men jag ser och hör hela tiden hur nära och kära blir både psykiskt och fysiskt misshandlade och förtryckta av så kallade pojkvänner. Utsatta för regelbundna sexuella övergrepp. Det är strukturellt och drabbar personligt. Statistiskt är den farligaste platsen för en kvinna att befinna sig på i Sverige i sin äktenskapliga säng. Jag blir nästan paranoid men vill så gärna tro gott om alla. Och som privilegierad kommer jag själv undan. Jag vet inte vad det beror på. Men min intuition säger mig att det inte beror på att "feminismen gått för långt". Eller att ordet "hen" hotar och äventyrar "den sexuella spänningen mellan man och kvinna".... Men för all del - jag kan ha fel....