Höstdagjämning-depp

Måndag eftermiddag. Gråtande grå himmel utanför fönstret. Löven faller. Och jag med dem. Varken kaffe eller Povel Ramel piggar upp. Är det höstdeppet som kommer redan? Det känns inte som att det händer något särskilt peppande heller. Varken i världen eller i livet. Det var faktiskt längesen allt kändes så trist och tröstlöst. Om ett halvt dygn infaller höstdagjämningen. Natten och dagen är lika långa. Sen väntar mörkare tider. Då vill man tända ett ljus. Hålla en hand. "Hoppet föds i handling". Min älsklings-klyscha. Men hur f-n ska man palla gå till handling? När varken kaffe och Povel piggar upp? Jag såg ett program igår om gamla sydamerikanska indiankulturer. Där infaller vårdagjämningen vid denna tiden. Och de har fortfarande stora glada festivaler för att blidka gudarna och fira ljusare tider. Tur ändå att jorden är rund och snurrar runt. Även om det ibland kan kännas som att den är riktigt platt och inte rör sig allt. Möjligtvis som en skivspelare som hakat upp sig. I sämsta låten....