Surdegos

De är en minoritet. Jag har fruktansvärt svårt för dem. Även om de har rätt att finnas. Alla får plats. Alla ska med. Jag får svälja min ovilja när jag springer på dem. Dagligen. Men jag har min rättighet att säga vad jag tycker om dem. Även i det här förbannade landet. De halvunga manliga liberala mallgrodorna med spalt i tidningen. Dagens Nyheter som Aftonbladet. Med sitt på det torra. Kultureliten. Så långt ifrån förortens segregation eller den döende bruksorten ute på landet man kan komma. Det gick inte så bra för dem i valet. Det gick inte så bra för den "triangulering" som går ut på att blockpolitiken ska bytas mot en stor kram i "mitten". Det vill säga den hippa högutbildade medelklassen i storstaden. Metrokratin. De får gärna finnas där. Som en pittoresk symbol för mångfald och multi-kulti. Jag vill inte slänga ut "lattarna". I sin frustration och sin upphöjdhet på hipster-tronen med takeoff-lunchen i knäet måste de finna en syndabock. Varför gick SD framåt? Kanske vi får ta och lyssna på vad SD:s barnrumperakade och mormon-kostymerade högavlönade ledning själva har att säga? Klassamhället existerar ju inte i liberalismens Shangri-La. Men plötsligt finns de där. "Verklighetens folk". Då är det dax att tycka synd om. Så där lite storebrorsmässigt uppifrån. Vem är då Arbetar-Klasse? Det är såklart en outbildad ung man. Alla vet ju att tolerans räknas i högskolepoäng och att unga män är mer aggressiva av naturen. Och ingen lyssnar på honom. Ingen ser honom. Förrän Henrik Hipster nu då. Den stackaren. Så vilsen i världen. Vilka är det som mobbar honom? Vem är det som nervärderar honom? Det kan ju inte vara jag? Självfallet: det måste ju vara DOM! Antirasisterna! Som varken låter SD eller deras nazistiska kusiner hetsa på torget ifred. Som dräller dit i tusental och hotar demokratin. Människor som dagligen och stundligen känner sig hotade eller missaktade på grund av sin hudfärg eller klädsel. De som har svårast att få jobb men får höra att de inte vill "integreras" och helst borde kastas ut ur landet de är en del av. Kvinnor. Barn. Vanliga människor med vanlig jäkla empati. Men dessa tillhör ju inte den otrygga arbetarklassen. De finns inte ens. De är ingen egen röst. Ingen egen kraft. Trots att det är just det de är. Vad alla surdegos med polokrage och hipster-skägg än säger. De som köper SD:s problemformuleringar. De som sprider SD:s världsbild. Det är en tröst för framtiden och de ljuva drömmarna om en rimligare värld att ni alltid kommer att vara en minoritet. (Obs! De flesta "lattar" är naturligtvis hur bra som helst! De jag talar om är de som inte kan sköta sig utan tycker att rasismen och nazismen hör till vår självklara "demokrati" oavsett hur framtiden och historien kommer att se på oss....!)