Denna vaknatt för 95 år sedan gick Dan Andersson bort. 32 år gammal i cyanidförgiftning. Rock´n roll-döden gjorde unga män odödliga redan då... Dan Andersson är min älsklingspoet. Det vackra målande språket. Naturromantiken. Mystiken och "Finnmarks-buddhismen". Människoporträtten. Uslingarna och skogsråna. Spelmännen och drömmarna. Ensamheten och kärlekslängtan. Rytmen och melodin i dikterna... Dikten nedan är bland det vackraste jag läst. Många av er har sjungit den. För övrigt lär det vara en av de få dikter som Dan Andersson själv tonsatte. Jag är själv en drömmare och sökare. Jag finner själv inspiration av naturen. Jag faller inte för människoskildringar utan socialt patos. Jag gör det som är fult och förbjudet idag - skriver på rimmad vers. Som lockat till minst 75 vackra tonsättningar. Jag säger inte att Dan Andersson är min själsfrände. Jag läser Göran Greiders bok Det gångna är som en dröm och det närvarande förstår jag icke om honom och skönjer det mänskliga hos denna odödliga legend. Varje konstnär måste få ha sin persona. Sin aura och gloria. Sin legendstatus. Dan Andersson är min älsklingspoet. Den sorgsna vinden blåser upp till orkan. En diktare och drömmare är död - våra stop vi höja, kamrat! (Tavla av © Markus Andersson/BUS)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar