Örnars tröst

Jag vet att tjejer inte tänder på killar utan självkänsla. Det skiter jag i. Kan tjejer själva kosta på sig att sjunka emellanåt så kan även killar. Isberg driver vi alla på. Jag har mina neråtperioder. Då är jag riktigt nere. Desperation. Panik. Ångest. Tunnelseende. Då kastar jag mig förtvivlat kring halsen på de som står mig närmast... Och det hjälper. Plötsligt är jag lika glad igen. Detta kan nog chocka många. Skrämma. Men jag är inte farlig. Jag utlämnar mig bara åt känslorna. De som inte gör så blir ofta värre. Antingen neurotiska för att de lägger locket på sina känslor. Eller psykopatiska skrivbordsmördare. Eller mittemellan... I själva verket är jag ganska stor och stark. Psykiskt. Det är därför jag kan kosta på mig att falla då och då... Jag behöver bara någon som reser mig upp. En nära. Så springer jag på ängen som ett barn igen. Men jag vet inte hur många tjejer jag förlorat som kärlekspartners eller killar som vänner för att deras bekväma deppighet byggt på otacksamhet. Jag förstår att det kan handla om en sjukdom. Men den som svarar engagemang med ett hånfullt -"Hehehe; du vet inte ett jävla skit!" ska söka läkare och inte mig. Då är det måhända jag som är fascistoid och föraktar svaghet. Då får jag vara det. Då är det jag som föraktar förakt och otacksamhet. Den som försöker spotta på mig när jag ger min tid och försöker trösta spottar på sig själv. Jag är stor och stark. Jag har gått den långa vägen. Jag har kämpat. Jag har slagit mig fri. Jag tänker aldrig sugas ut. Jag tänker flyga. Som en örn. Med en örn. Min fästmö ska vara en örn. En glad och fri. Vi ska hålla varandra i vingarna. Trösta varandra ofta. Vara svaga och små och utan flygförmåga. Men vi ska aldrig någonsin vara otacksamma gentemot varandras tröst!

Äkta helgon

Hur känner man igen ett äkta helgon? Hon skryter inte om det! Det finns alldeles för många Moder Teresa-typer. Som koketterar med sin "godhet" av ren fåfänga. Men kritisera dem så får du se.... "Godheten" är en idealiserad självbild. Helt enkelt högmod. Fås inte självbekräftelse hos de små lammen så offras de och steks på spett. Bland "nära och kära". Och de som försakar sina egna barn för de krigs- eller svält-drabbade de slipper ta personlig kontakt med är inte alls goda. De är enbart onda. Man offrar inte sina egna barn. En ängel som flyger för högt och för nära solen kan inte se att hon har svarta vingar.... Men så finns de där andra. De verkliga vardagshelgonen. Som när man skriker eller snyftar knackar på och frågar hur det är fatt. Utan att någon annan ser eller behöver få veta. De som verkligen bryr sig. De som är änglar på riktigt. De som är helgon. De som får en att inse att man aldrig någonsin kan bli misantrop. De är ju inga änglar eller helgon. De är människor. Så nära inpå dig att du inte kan se dem....

Falska leenden

Ett leende blir man glad av. Ett leende värmer. Ett leende ger en bekräftelse. Ett leende får en att le. Ett äkta leende. Ett leende där ögon möter ögon och gläds. Men så finns det falska leenden. De känner man igen direkt. De tillgjorda. De inställsamma. De är som en tandrad på ett hålögt skelett. Ty man ler inte med munnen. Man ler med ögonen. Spontant. Ett falskt leende är värre än inget leende alls. Alla situationer kräver inte leenden. Kan du inte le så titta hellre djupt i ögonen. Allvarligt. Seriöst. Det är ett större tecken på att du bryr dig än att du ler falskt.

Vem ska trösta?

Det bästa sättet att bli tröstad på är att trösta någon annan. Från att ha varit liten, svag och osynlig blir man plötsligt stor, stark och strålande som en sol. Eller aftonstjärna. Detta är en uråldrig sanning. Som uppenbarar sig lika oväntat varje gång. Som en vacker röd solnedgång.

Sexköpslagen

Att bjuda brudar på drinkar och middagar för att få ett ligg torde väl ändock ligga under sexköpslagen? Åtminstone strider det mot allt vad kravet på ekonomiskt oberoende för kvinnan heter. Fast sånt existerar väl inte i dag i ”världens mest jämställda land”?

Love you honey (Lööf you Annie) ♥

Funderar över vad som är viktigt i ett förhållande. Att man har samma politiska värderingar och människosyn? Att man delar samma intresse för musik, litteratur o.s.v? Eller bara att man trivs i varandras närhet (märk väl ett lömskt litet bara)? Vad säger Ni?

Jag kan nog luta åt det sistnämnda. Trivsel och känslor är ju A och O. Fast jag leker med tanken att jag typ festat och hånglat med Annie Lööf och tyckt att det varit både roligt och mysigt och vi märkt att vi faktiskt trivdes tillsammans. Tja, varför inte? Vi skulle skämtat om våra olika politiska sidor. Jag skulle kalla henne Maggie (efter Thatcher) och hon mig Leonid (efter Brezjnev). Som feminist skulle jag låta henne (och skattebetalarna) pröjsa notan. Vi skulle skåla i den dyraste champagnen. Ju mer det sjönk i flaskan desto mer heta och rosenkindade skulle vi bli. Fnittriga. Hennes tunga skulle smaka piña colada. Jag skulle pussa henne i halsgropen och njutit av hennes kluckande skratt. Hon skulle berätta hemlisar om hur sure och frustrerade Reinfeldt stalkat henne så att hon spärrat hans nummer efter hans tjat om att hon "minsann sände ut andra signaler i kanslitet...!". Och jag skulle njuta av att ha brädat dubbelt dumpade statsministern. Jag skulle viska i hennes öra: -"I lööf you, Annie!" Hon skulle kittla mig med tungspetsen i örat och viska: -"Du är allt en riktig liten liberal du!" Jag skulle dragit henne över mig och sagt: -"Jag är din lydiga slav!" Hon skulle svara: -"Låter som en rimlig ingångslön!" Vi skulle älska vilt på Café Operas bord. Fotade av tusentals blixtar. Tills vi kastats ut och aldrig mer fått komma tillbaka. Varken på krogen eller till våra respektive partier. Men vi skulle fortsätta att leva lyckliga i alla våra dagar!

Ålder & osäkerhet (om brudar, jobb m.m.)

Fan vad åren rusar. Tycker ändå knappt att jag förändrats som personlighet. Känner bara mer och mer att jag inte har något att förlora på att vara mig själv. Då kan faktiskt livserfarenhet ge ett visst psykologiskt/sociologiskt överläge. Som när man plötsligt har betydligt yngre kollegor eller rent av överordnade. Visst är unga ofta sturska. Fast det går snabbt över när de slutar verka enbart bland jämnåriga. Gammal är faktiskt äldst. Äldre är i regel lugnare och coolare. Jämför en 52-årig soft majestätisk major med en 22-årig spattig löjlig löjtnant.... Det är befriande att våga vara sig själv. Det ger en viss oförutsägbar överrumplande pondus i det sociala livet. Brudar som jobb. Ärlighet och ambition. Okonstlat. Jag vet ju hur nyexaminerade lärare eller andra osäkra myndighetspersoner eller tjänstemän tar på sig en tillgjord roll. Egentligen alla yrkesverksamma. Tills de inser att de faktiskt är en människa bland människor. Och man vet hur krystade och skitlöjliga många är när de ska "uppvakta" (läs: ragga). Rektorer tror oftast att jag kan ta problembarn bara för att jag är hårdrockare och sticker ut. Vilket jag knappast kan. Men de får gärna tro det. Att lyfta fram mina "positiva egenskaper" på en anställningsintervju eller utvecklingssamtal känns lika mycket som en våldtäkt på mig själv som att fjanta mig inför en brud. Jag var livrädd för tjejer långt in i vuxen ålder. Såna grejer tror jag släpper med åldern. Osäkerheten. Fast det är kanske inte en fråga om livserfarenhet och mognad? Det handlar kanske om att man är gammal och inte har något att förlora? Äh! Samma skit, olika epitet!