lördag 18 augusti 2012
Ålder & osäkerhet (om brudar, jobb m.m.)
Fan vad åren rusar. Tycker ändå knappt att jag förändrats som personlighet. Känner bara mer och mer att jag inte har något att förlora på att vara mig själv. Då kan faktiskt livserfarenhet ge ett visst psykologiskt/sociologiskt överläge. Som när man plötsligt har betydligt yngre kollegor eller rent av överordnade. Visst är unga ofta sturska. Fast det går snabbt över när de slutar verka enbart bland jämnåriga. Gammal är faktiskt äldst. Äldre är i regel lugnare och coolare. Jämför en 52-årig soft majestätisk major med en 22-årig spattig löjlig löjtnant.... Det är befriande att våga vara sig själv. Det ger en viss oförutsägbar överrumplande pondus i det sociala livet. Brudar som jobb. Ärlighet och ambition. Okonstlat. Jag vet ju hur nyexaminerade lärare eller andra osäkra myndighetspersoner eller tjänstemän tar på sig en tillgjord roll. Egentligen alla yrkesverksamma. Tills de inser att de faktiskt är en människa bland människor. Och man vet hur krystade och skitlöjliga många är när de ska "uppvakta" (läs: ragga). Rektorer tror oftast att jag kan ta problembarn bara för att jag är hårdrockare och sticker ut. Vilket jag knappast kan. Men de får gärna tro det. Att lyfta fram mina "positiva egenskaper" på en anställningsintervju eller utvecklingssamtal känns lika mycket som en våldtäkt på mig själv som att fjanta mig inför en brud. Jag var livrädd för tjejer långt in i vuxen ålder. Såna grejer tror jag släpper med åldern. Osäkerheten. Fast det är kanske inte en fråga om livserfarenhet och mognad? Det handlar kanske om att man är gammal och inte har något att förlora? Äh! Samma skit, olika epitet!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar