Låt det regna (livet är en karusell!!)

Tisdag. Ånyo dax för ett kärt återbesök på Malmöfestivalen. En festival jag pendlade till från Kristianstad. Tyvärr har festivalen tappat lite av sin bokstavligt multi-kulturella mat-prägel (langos har käkat upp köket från Tanzania). Men jag preparerade mig mig en mumsig chilensk korv från Föreningen Victor Jara med härlig röd sås. Och där jag blev serverad av en vänsterpartistisk partikamrat som kände igen mig till namnet. Sånt ger mersmak! Gick till Bluestältet och avnjöt Pontus Snibb Rythm´n Blues Band. En härlig liten bluesrock-orkester som jag redan nyligen avnjutit med Stefan och Linn i Kristianstad. Pontus, rock och Malmö går inte att separera. Att pappa Håkan lirar trummor, liksom i Nationalteatern, gör det bara ännu häftigare. Träffade Nadia efteråt och vi gick vidare till Stortorget för att avnjuta Anna Ternheim.

Konserten med Ternheim är det bästa jag sett med henne. Har svårt att sätta ord. Vilket man kunde förvänta där man stod i full förväntan framför en scen med otaliga stränginstrument av alla storlekar. Så långt ifrån en ordinär singer-songwriter-tjej man bara kan komma. Mycket stränginstrument blev det. Inklusive en såg (som såg jävligt farlig ut att bli snärtad av). Mest tagen blev jag av att höra sagolikt söta och närmast irländskt folkiga The Longer the Waiting (the Sweeter the Kiss). Självfallet fick vi höra Broder Daniels vackra Shoreline. Såklart. Let it Rain var mer dramatiskt än någonsin och fick Nick Caves 90-tals-shower att blekna. Men dramatiken slutade inte där. Nadia lyckades lura upp mig i en riktigt läskig karusell efteråt. Jag skrek som ett djur. Nära döden-upplevelse och kittel i magen på samma gång. Som en korsning av en skräckfilm från 80-talet och en romantisk komedi (nu blir jag kass på jämförelser igen). Jag kände mig i vilket fall som ett barn på nytt (fast jag ÄR ett barn). Vi begav oss tillbaka till Bluestältet och diggade lite till Kjell Gustavsson & the Rythm´n Blues Orchestra innan vi åkte hem på varsitt håll. Även tisdagen på Malmöfestivalen är synd att klaga på!