Örnars tröst

Jag vet att tjejer inte tänder på killar utan självkänsla. Det skiter jag i. Kan tjejer själva kosta på sig att sjunka emellanåt så kan även killar. Isberg driver vi alla på. Jag har mina neråtperioder. Då är jag riktigt nere. Desperation. Panik. Ångest. Tunnelseende. Då kastar jag mig förtvivlat kring halsen på de som står mig närmast... Och det hjälper. Plötsligt är jag lika glad igen. Detta kan nog chocka många. Skrämma. Men jag är inte farlig. Jag utlämnar mig bara åt känslorna. De som inte gör så blir ofta värre. Antingen neurotiska för att de lägger locket på sina känslor. Eller psykopatiska skrivbordsmördare. Eller mittemellan... I själva verket är jag ganska stor och stark. Psykiskt. Det är därför jag kan kosta på mig att falla då och då... Jag behöver bara någon som reser mig upp. En nära. Så springer jag på ängen som ett barn igen. Men jag vet inte hur många tjejer jag förlorat som kärlekspartners eller killar som vänner för att deras bekväma deppighet byggt på otacksamhet. Jag förstår att det kan handla om en sjukdom. Men den som svarar engagemang med ett hånfullt -"Hehehe; du vet inte ett jävla skit!" ska söka läkare och inte mig. Då är det måhända jag som är fascistoid och föraktar svaghet. Då får jag vara det. Då är det jag som föraktar förakt och otacksamhet. Den som försöker spotta på mig när jag ger min tid och försöker trösta spottar på sig själv. Jag är stor och stark. Jag har gått den långa vägen. Jag har kämpat. Jag har slagit mig fri. Jag tänker aldrig sugas ut. Jag tänker flyga. Som en örn. Med en örn. Min fästmö ska vara en örn. En glad och fri. Vi ska hålla varandra i vingarna. Trösta varandra ofta. Vara svaga och små och utan flygförmåga. Men vi ska aldrig någonsin vara otacksamma gentemot varandras tröst!