Jag är inte "kyrklig". Jag gick ur kyrkan i unga år. Men ändå smiter jag ofta från medlemsavgiften. Att besöka gamla vackra kyrkor är bland det bästa jag vet. Jag älskar arkitekturen. Akustiken. Den religiösa konsten. Jag kan uppleva "heligheten" utan att vara "troende" (ännu ett av dessa märkliga ord). Idag smet jag in i Trefaldighetskyrkan hemma i Kristianstad. Nordens bäst bevarade renässanskyrka till såväl exteriör som interiör. Och en av våra mest imponerande orglar. Vacker så det är rent barockt (!). Hårdrockaren i mig kan inte låta bli att fängslas av alla dödskallar och skelett. Timglas. Memento mori ("Minns att du är dödlig"). Kyrkans glädjebudskap var det lite si sådär med förr i världen. Åtminstone vad det gällde det jordiska. "O menniska betänk at tu dö måste". Liemannen tycks åtminstone le.... Moses ser både satyrisk och diabolisk ut med sina horn i pannan. Eva frestar Adam med ett gott äpple i Paradiset (annars är det dåligt med kvinnlig fägring i protestantiska kyrkor). Frälsaren är självfallet kung i baren.... Jag har även en viss fascination för kyrkogårdar (jag är inte lika morbid som jag låter utan dyrkar livet i dess olika former). Igår kunde jag inte låta bli att smita in på kyrkogården i Landskrona (vid Stadsparken). Det var den stora vita ängeln som lockade. Men även de gamla gravstenarna från 1700- och 1800-talen fängslade. Som den med den söta vovven. Vakande vilande över en grevinna som värnade så mycket om de livstidsdömda fångarna på fästningen att dessa sörjande slöt upp på hennes begravning. Varje hjärta har sin saga. Fånge som grevinna....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar