Jag ser dem varje dag. Fåglarna. Går jag nära flyger de bort. Jag får aldrig lov att komma intill. Om de inte skadat benet eller vingen. Jag hör dem. De kuttrar. De kväker. De kraxar. De drillar. De ropar. De lockar. De klagar. De bär alla på sin eviga hemlighet. Det sägs de blott är betingade reflexer. Som en mekanisk leksak man skruvar upp. De sägs vara ättlingar till skräcködlorna som för många miljoner år sedan behärskade jorden. Ännu flyger de över världen. Eget litet bo och rede räcker ej som hem. Duvorna sitter i trädets krona. Mot de vita molnen på himlen blå. Men kan man skåda kärleken? Änderna vandrar och vilar. Simmar och solar. Hona och hane. Ständigt tillsammans. Gladan glider ljudlöst över öppet fält. Svarta råkan vandrar allena. Med stora näbben tyngd mot marken. Evigt tyst. Tyngd av tankar? Jag kommer aldrig fåglarna nära. Kan aldrig förstå. Kan enbart spegla mig själv. Som människa. Som en bevingad själ. Med eller utan bruten vinge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar