Måne över Skåne. På väg hem från bastu och bubbel på Tivolibadet. Efter att ha myst i gröngräset under höga förlösande skratt till en satiriskt bok i Tivoliparken. Efter att ha promenerat omkring i solen och fotograferat vårens mirakel. Kastanjeskott. Blommor och bin. Magnolia och körsbärsblom. Fri som ett bi. Jag är ganska lycklig. Aftonmåne. Tunn och skir. Som en nyklippt nagelflisa. Vit på en himmel blå. Aftonstjärnor. Venus. De senaste dygnen har varit så klara. Så när jag hör att man har chansen att se stjärnfall och stjärnregn går jag ut på fältet i natten. Jag önskar att jag får se. Fallande stjärnor. Som en önskning i förväg. På mitt eget gröna fält utanför. Där jag fått se grönt norrsken och allt. Inga stjärnor syns falla. Men stjärnorna finns där. Tindrar. Blinkar. Så nära. Så klara. Jag skulle kunna hoppa upp på Karlavagnen alldeles ovanför mig. Stjärnor som små eldar bakom de små björkarna i sin lilla dunge. Jag blir åter som ett nyfött barn. Struntar i om stjärnorna inte faller. Bara bra. De hänger ju där så vackert ändå. Jag önskar mig något ändå. Jag önskar att ingen tar stjärnorna ifrån mig. Jag önskar att mina egna ögon får fortsätta att tindra som de gör. Jag önskar att jag får fortsätta att drömma. Förundras. Fantisera. Leka med stjärnorna. Jag önskar att jag aldrig blir vuxen igen....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar