Så har jag gjort det igen. Vandrat ut på fältet vid midnatt. För att beskåda fullmånen. Inte bara beskåda. Insupa kraft. Magi. Naturen är mitt tempel. Månen min Gudinna. Visst är detta enbart metaforer. Lyriska omskrivningar för något jag inte kan beskriva på något annat sätt. Min "hedendom" ligger inte på något teologiskt plan. Fattas bara. Det är mer en upplevelse. Som jag tror att vi alla kan känna. Kraften från månen och natthimlens stjärntäcke. Kraften från den mjuka ängen under mina fötter. Det är just exakt nu som påsken börjar. Första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen. Detta bestämdes av kyrkans byråkrater under senantiken. Att just denna tid på året högtidlighållits långt tillbaka i förkristen tid är inte att förundras över. Våren känns verkligen just nu. Den hörs. Den syns. Den doftar. Ensam under fullmånen försvinner både tiden och rummet. Människor har i många tusen år känt samma förundran som jag med många andra gjorde inatt. Det vittnar konsten om. Människor kommer om många tusen år att känna samma förundran. Inför himlakropparnas mystik. Över naturen och årstidernas växlingar. Inför dessa krafter som är så mycket större än vi kommer vi evigt att vara små barn. I vördnad. I perspektiv. Kanske i en slags resignerad lycka? En trygghet i att kunna få fortsätta drömma? Om det där vi i brist på bättre ord kallar evigheten?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar