On the road again.... Vandra ensam i naturen är tillsammans med att skriva poesi den helt klart bästa terapi jag vet. Bara att låta all skit bubbla upp.... Och inget ger mig sån energi och styrka som naturen.... Denna tiden på året är extra speciell. Då man vandrar i en blandad skog. Gulnade trasiga löv. Gröna blad på träden. Vita fallna löv. Mina känslor och upplevelser är lika blandade och komplexa som höstlöven.... Jag vandrar förbi hagarna där kor och kalvar helgar vilodagen i gröngräset. Letar mig ner till sjön och sätter mig på en sten och "snusmumrikar". Bland träd som ger en mystisk hednisk känsla. Kraftfulla stenar av familjen flinta bland trädrötter och komockor på marken. In i skogsdungen. Solen strimmar fram som ett flöde av guld genom trädens ännu gröna kronor. Mot vilket förvissningen syns tydligare. Fyller mig med ett styng av vemod och sorg. Rotvältor som liknar ledsna troll. Ännu mogna björnbär. Gulna löv bland näckrosorna i det stilla blåa vattnet. Träden ger trygghet och sällskap. Syresätter luften och får mig att andas. Jag strövar över ängarnas ännu gröna gräs. Ännu violetta och gula vilda blommor. Himlen är blå. Molntussarna vita. Och genom buskarna kommer jag fram till de gula och röda hyreshusen. Ännu en liten vandring är över. En känslomässig resa....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar