Reinfeldteffekten

En riktig rysare ska man inte kunna slita sig ifrån. Även om man vet hur den kommer att sluta. Men varför blev det som det blev? Vari ligger mysteriet? Aron Etzler är partisekreterare i Vänsterpartiet. Men Reinfeldteffekten från förra året känns inte ens omedvetet som en partsinlaga. Utan att vara konspiratorisk ställs den högst relevanta frågan: hur lyckades Fredrik Reinfeldt och "nya moderaterna" få det traditionellt socialdemokratiska svenska folket med sig? Och den ännu viktigare följdfrågan: lyckades han verkligen slå blå borgerliga dunster i oss? Slutsatsen kan kännas lite överraskande. Den röda färgen har inte flagnat hos väljarna. Och idag har vi ju som bekant en röd-grön regering. Reinfeldt tycks i denna stund ha lämnat sitt parti vind för våg. "Trolleriet" har bestått av hur man använder orden. Orwellskt nyspråk (för att använda en uttjatad men tidlös referens). Svenskarna är fortfarande så "mentalt handikappade" (för att använda unge Reinfeldts språk) att vi tror på en skattefinansierad solidarisk välfärd. Det är en slags fastetsad etik och rättvisekänsla. Det går inte att vinna svenskarnas röster med skattesänkningar. Reinfeldt förbjöd sitt parti att använda ordet "privatiseringar" i valkampanjerna. Istället talades om "mångfald". Som ju ger vackrare associationer. "Arbetslinjen" känns som ett löfte. Att få människor i arbete går före allt annat (typ klimat och utförsäkringar). "Bidragslinjen", som pösige Persson sysslade med, känns som att förödmjuka stolta strävsamma svenskar (om de inte rent av är lata eller kverulanter). Att skattesänkningar i sig är ett slags "bidrag" är en annan sak. När skattelättnader för välbärgade, banker och bolag ger underskott i välfärden kan det istället aktivera belöningssystemet och ses som "stimulans" (som på ett magiskt sätt "skapar jobb"). Ord har en magisk makt. Då arbetslösheten tvärtom ökade under Reinfeldt handlade det istället om att "bryta utanförskapet". "Politikersnack" som lyckades. Nästan. Den andra konst som Reinfeldt och hans partiapparat lyckats med till fulländning är personangrepp och härskartekniker. Att "sänka Persson" och "mosa Mona". I valrörelser som blivit allt mer amerikanska och personfixerade. "Regeringsduglighet" har varit ledordet under den "triangulering" av politiken då ideologin suddats ut och partierna brutit blockgränserna och "gått mot mitten". Boken har en ytterst spännande dramaturgi. Den hoppar i tiden. Vi kan följa den politiska högerns ideologiska, eller snarare taktiska och retoriska, utveckling från det borgerligt hopplösa 1960-talet fram till idag (åtminstone några månader innan Reinfeldts sorti). Och minst lika mycket för vi följa socialdemokratins motsvarande utveckling. Det ena förutsätter ju s.a.s. det andra. Boken lider knappast brist på "inside information". Författaren har lagt mycket tid och fokus på såväl intervjuer som skriftligt material. Den avslutas med ett kapitel om "effekterna av Reinfeldt". Ty den gode Fredrik har haft effekter. Visst är det så att inkomstklyftorna i Sverige under de senaste tre decennierna vuxit till en förstaplats i OECD-sammanhang även under socialdemokratiskt styre. Men inte alls i samma takt som under Reinfeldts skattesänkarstyre. På samma sätt har inkomstklyftorna mellan män och kvinnor under Reinfeldt (och Alliansen) ökat med 40-50%. Visst har även sossar sålt ut gemensam välfärd. Men privatiseringarna har skett på en kvalitativt högre nivå under borgerligt styre. Under Bildt på 1990-talet. Under Reinfeldt på 2000-talet. Moderaterna är helt enkelt... moderater!