Om respekt, satir och dalt

Jag gör inte skillnad på person och politik. Politiken utgörs av personerna som representerar politiken. Demokratin utgörs av folket. Samhället utgörs av medborgarna. Det är vår plikt att våga stå upp för våra ideal och värderingar. Att låta åsikter mötas. I plenisalen eller i TV-soffan. Dock med respekt som ledord. Jag är rasist i en mening: vi tillhör alla människor "the human race". Och ska behandlas som människor. När jag sitter i bastun mitt i veckan vill jag inte gagga politik med nakna män bredvid mig. Trots att jag vet att vissa tillhör "den andra sidan". Då är vi alla nakna. Alltså jag är inte gay va, men.... visst är det härligt att vara nakna tillsammans? "Bara" (!) vara människor? Vi har ju trots allt det mesta gemensamt. Har man glömt schampoot står man där. Och hjälper varandra. Jag har alltid känt avsmak för lyteskomik i politiken. Det är inte bara ett tecken på brist på sakliga argument. Det är ovärdigt. Självmål. Däremot är jag satirens främste förkämpe. Så länge det har funnits maktstrukturer i mänskliga samhällen har det funnits satir. De maktlösas vapen. Det är avväpnande att skämta om strukturer. Och makthavare som symboler för strukturer. Vill man som politiker eller chef få makt genom sin retorik så får man stå ut med att det skämtas om en retorik. Det är friskt och sunt. När jag läser Jimmie Åkessons öppna brev om sin sjukskrivning tänker jag instinktivt och helt ärligt: "fan, var rädd om dig grabben!". Jag har haft diverse vikariat för kollegor som "gått i väggen". Jag försöker själv förebygga utbrändhet genom att både dra mig tillbaka och leva "det goda livet" i vardagen. Samtidigt är Jimmies brev genomskinligt som ett fönsterkuvert. Han har varit hatad som få (trots att han leder ett parti som skapats av hat). Han har varit förföljd av "PK-media" (all icke-högerextrem media). Jag känner igen det från hans bok. Jag känner igen det från varenda debatt jag sett honom delta i. Han vinner sympatier. Efter valet har media fått panik. "Vi måste sluta kalla SD för rasister! De måste få vara med!" Så blir SD "normaliserade". De bör få vara med i "etablissemanget" som vilka som helst. Vinna! Samtidigt känner sig media manade att påminna oss att SD trots allt ÄR ett rasistiskt parti. Och offerkoftan kan åka på i höstkylan. Vinna! Jag läser om papperslösa barn i Sverige som samlar burkar på nätterna för att ingen ska upptäcka dem. På dagarna gömmer de sig. Jag läser om att socialbidrag har blivit nya a-kassan. Jag fortsätter att läsa om utförsäkrade sjuka. Nej, det "daltas" inte för flyktingar. Det daltas inte för arbetslösa. Det daltas inte för sjuka. De enda jag kan se att det daltas för är Sverigedemokraterna.