Bereden plats...

Visst gör det ont ibland. I själen. Drömmar och förhoppningar spricker och dör. Ständigt. Tur att man vet att det alltid kommer nya. Annars skulle man själv spricka och dö. Det finns alltid ett ljus. En planta som gror. En uppåtgående sol. Och vissa tankar och mönster mår man bara bra av att kasta i soptippen. Även drömmar och förhoppningar. För att ge plats åt nya. Och bättre.