Fan club i livet

Skickade min bok till en kulturredaktör idag. Som ville läsa den och ta ställning till en recension. Spännande och stort. Men nervöst. Helt plötsligt dyker komplexen upp igen. Att inte riktigt räcka till. Jag är ju ingen "riktig författare" eller ens "skribent". Jag skriver personligt och lite lekfullt som jag vill. Följer inga givna mallar. Tänk om de "riktiga" litteraturvetarna betraktar min bok som skit? Samma känsla som att få nobben av en tjej. Att känna sig oattraktiv. Fast det är ju larvigt. Det vet vi ju alla innerst inne. Vad gör det om man skulle bli refuserad eller dissad ibland? Om vissa tjejer ser en som oattraktiv och vissa lärde som en usel skribent? Sånt är ju subjektivt. Handlar om smak. Jag vet ju att andra tjejer attraheras av mig och läsare gillar det jag skriver. Så glöm allt det där. Vi behöver alla bekräftelse. Känna att vi duger. Men det finns ingen mening i världen att försöka vara alla till lags. Vi har fullt upp med oss själva. Ibland måste man dra till med ett "love me or leave me". Var och en har sin egen lilla fan club i livet. De som gillar och beundrar oss. Du med. Jag med. Gott så. Jävligt gott rent ut sagt.