Långfredag

Långfredagen är dagen då vi inte får ha roligt. Förr spelades det enbart allvarliga toner i svenska statens enda radiokanal. Dansen ställdes in. Vette fanken om det ens var lagligt att skratta. En avspegling av den trångsynta strikta borgerliga moralnormen. Borgerligheten går till historien som den mest frigida och tråkiga samhällsklassen. Det gamla bondesamhället var mer muntert. Långfredagen var den enda dagen då pigor och drängar kunde ge husbonden och husfrun en ordentlig risbastu. Till åminnelse av Kristi lidande. Vi bryr oss inte om Kristus. Vi bryr oss bara om oss själva. Gott så. Nej, det är varken sant eller gott så. Vi bryr oss om våra medmänniskor. Vi älskar vår nästa. Jag är inte kristen. Jag är inte jude. Jag firar den ursprungliga påsken - Våren, Fertiliteten och Gudinnan. Men handen på hjärtat så högaktar jag att ett förslavat folk fick lämna sina förtryckare. Med handen på hjärtat högaktar jag tanken på att lida med en människoson som dog i medmänsklighetens och solidaritetens tecken. Det ger mig hopp om mänskligheten. Som annars förökar sig genom samlag och hjärtlighet. Det som kallas Vår.