Den sista tiden har jag funderat mycket på vad det är för "fel" på mig. Jag har känt mig allt för känslig. Antingen är jag helt lycklig och euforisk. Eller ledsen och deppig. Vill jag inte gå ut och krama om världen vill jag gömma mig för den under täcket. Ensam. På sistone har jag legat och tänkt på nätterna. Fått sätta mig och skriva ner mina tankar och känslor. Kanske som en dikt. Så av en ren händelse läste jag en artikel i eftermiddags. Om "högkänslighet": "Det som utmärker högkänsliga personer är att de har svårare att filtrera intryck, de bearbetar också intrycken på ett djupare plan. Detta kan leda till att de lätt blir överstimulerade och behöver dra sig undan. Högkänsliga personer är oftast också kreativa, intuitiva, begåvade och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga." Just så känner jag mig. När jag kramar en "vanlig" vän jag tycker om kan jag i praktiken känna mig förälskad. När jag vistas i naturen kan intrycken bli så starka att jag i praktiken känner mig religiös. När jag fikat med en kompis måste jag skriva en tackblogg. En förmiddagsfika på jobbet är en trevlig fika med kära vänner. En intressant diskussion med en elev kan kännas som ett livsavgörande ögonblick. Jag måste ha musik. Med "rätt" texter faller jag ofta i gråt. Tårarna kan rinna av andras berättelser. Men ofta blir det för många intryck. Och för starka. Då måste jag dra mig tillbaka. Det slår nästan aldrig fel att jag deppar ihop några timmar på fredagen på Sweden Rock Festival. Efter miljoner starka och häftiga intryck. Då blir sovsäcken min kokong. Som sagt även till vardags. Vilket inte betyder att jag faktiskt drar mig undan från världen. Tvärtom. En dag på jobbet är ofta en större glädjekälla än min fritid. Mitt nuvarande politiska engagemang beror helt och hållet att det sprack för mig efter förra valresultatet. Jag kände mig personligt förödmjukad. Uppgivenhet och likgiltighet var inget alternativ. Jag har blivit kallad en "livsnjutare". Och jag älskar att njuta av vardag som fest. Av vänner, upplevelser, natur och kultur. Kärleksord över vänner. Raseri över vissa makthavare. Men jag känner kanske inte "för mycket"? Jag är kanske bara "högkänslig"? Vilket inte är en diagnos som behöver behandlas. Det är tvärtom en förmåga till att njuta. En välsignelse. Så nu vet jag kanske vad som är "fel" på mig. Vilket inte är helt fel.
onsdag 26 februari 2014
Högkänslig
Den sista tiden har jag funderat mycket på vad det är för "fel" på mig. Jag har känt mig allt för känslig. Antingen är jag helt lycklig och euforisk. Eller ledsen och deppig. Vill jag inte gå ut och krama om världen vill jag gömma mig för den under täcket. Ensam. På sistone har jag legat och tänkt på nätterna. Fått sätta mig och skriva ner mina tankar och känslor. Kanske som en dikt. Så av en ren händelse läste jag en artikel i eftermiddags. Om "högkänslighet": "Det som utmärker högkänsliga personer är att de har svårare att filtrera intryck, de bearbetar också intrycken på ett djupare plan. Detta kan leda till att de lätt blir överstimulerade och behöver dra sig undan. Högkänsliga personer är oftast också kreativa, intuitiva, begåvade och djupsinniga människor med stor inlevelseförmåga." Just så känner jag mig. När jag kramar en "vanlig" vän jag tycker om kan jag i praktiken känna mig förälskad. När jag vistas i naturen kan intrycken bli så starka att jag i praktiken känner mig religiös. När jag fikat med en kompis måste jag skriva en tackblogg. En förmiddagsfika på jobbet är en trevlig fika med kära vänner. En intressant diskussion med en elev kan kännas som ett livsavgörande ögonblick. Jag måste ha musik. Med "rätt" texter faller jag ofta i gråt. Tårarna kan rinna av andras berättelser. Men ofta blir det för många intryck. Och för starka. Då måste jag dra mig tillbaka. Det slår nästan aldrig fel att jag deppar ihop några timmar på fredagen på Sweden Rock Festival. Efter miljoner starka och häftiga intryck. Då blir sovsäcken min kokong. Som sagt även till vardags. Vilket inte betyder att jag faktiskt drar mig undan från världen. Tvärtom. En dag på jobbet är ofta en större glädjekälla än min fritid. Mitt nuvarande politiska engagemang beror helt och hållet att det sprack för mig efter förra valresultatet. Jag kände mig personligt förödmjukad. Uppgivenhet och likgiltighet var inget alternativ. Jag har blivit kallad en "livsnjutare". Och jag älskar att njuta av vardag som fest. Av vänner, upplevelser, natur och kultur. Kärleksord över vänner. Raseri över vissa makthavare. Men jag känner kanske inte "för mycket"? Jag är kanske bara "högkänslig"? Vilket inte är en diagnos som behöver behandlas. Det är tvärtom en förmåga till att njuta. En välsignelse. Så nu vet jag kanske vad som är "fel" på mig. Vilket inte är helt fel.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Det är stundtals ett rätt krävande jobb att leva som högkänslig, men det är också mer fantastiskt. Bara man får dra sig tillbaka till sin kokong (eller sitt kräftskal som jag)och smälta alla intryck mellan varven. :) Jag klarar t.ex inte av att åka karusell eller vistas en hel kväll på den såkallade krogen, men blir euforisk av skogen, havet, en solnedgång eller en fullmåne. Det är ganska skönt att slippa jaga kickar. De kommer ju alldeles gratis med vardagen!
Hej Tessla! Tack för din kommentar! :-) <3
Håller med dig om skogen, havet (har andra högkänsliga vänner som har just havet som andningshål), solnedgång/uppgång och fullmåne. Kan bli som Ronja Rövardotter i skogen. Känna både lugn och eufori. Håller med om kickarna. Får en glad kick bara av att svara på din kommentar. Kram!
Skicka en kommentar