Trollskog

I mörkaste natten får träden liv. Knotiga stammar blir krumma kroppar. Mossiga grenar blir lurviga armar. Kvistar till långa krökta fingrar. De sträcks emot mej. De söker kontakt. Ej skrämmande. Blott främmande. Vilka är ni? Vad vill ni mej? Var kommer ni ifrån? I urminnes tider. Var ni kanske en gång förjagade barn? Förringade? Föraktade? Som flydde från ljusets vackra präktiga folk? Från solens strålande upplysta hån? Från den falska lyckans land? En tillflykt i skogens gömma? Levande upp i månens sken. Under stjärnornas tindrande täcke. Jag är inte rädd för jättar och troll. Jag är inte mörkrädd i nattens skog. Varför sträcker ni fingrarna så emot mej? Säg vill ni blott bara omfamna mej? Finna min kind och smeka mej? Det får ni så gärna, jag fruktar er ej. Jag är kanske själv en utav er? Det är ju så mycket jag själv inte vet. I nattens skog. När solen gått ner.