Naturen renar, lindrar och stärker verkligen själen. Det är ingen klyscha eller new age-flum.
Hela dagen har känts som en mardröm. Oro, ångest, stress, tunga och svarta tankar, hopplöshet... Det slog plötsligt bara ner som åskan. Som att öppna Pandoras ask och känna allt det hemska strömma upp ur själen. Men så gick jag ut på fältet. Innan solen hann gå ner. Andades vårens dofter och såg världens vackraste solnedgång. Skyn kysste sjön. Jag kommer inte att somna jättelycklig. Men mycket lättare. Jag kommer inte att flyga som en fågel. Men kanske likt humlan jag såg gömma sig bakom en blomma. Som nog visste att den kunde flyga. Att den var inte rädd... Jag har ingen solförmörkelse i hjärtat. Bara lite solnedgång i själen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar