Svaghet och Styrka

När jag var liten blev jag mobbad för att jag var fysiskt svag. Vilket så klart gjorde mig även psykiskt svag. Det sitter i. Jag har dock lyckats bli stark i min roll. Även som svag. Svag är ju förutsättningen för kärleken. Som ni har märkt lämnar jag ut mig. Min vardag. Mina tankar. Mina känslor. Även när jag är liten. Även när jag är svag. Jag är en känslomänniska. Som inbillar mig att jag är sedd som en oföretagsam lipsill. Men plötsligt händer det. Det hemska. Som inte bara berör mig. Som när mamma och pappa dog. Som när den bruna fascismen lade sin duk indränkt med eter över Europa. Och jag plötsligt ser de jag tycker mest om bli nedslagna och bedrövade. Då blir jag intagen av styrkan. Ryggen blir rak. Blicken riktas framåt. Jag har inget val. Jag måste trösta. Jag måste ge perspektiv och framtidstro. Jag måste ge styrka. Innan jag själv lägger mig och gråter i kudden. Jag tror att jag ärvt det efter min mamma. Som var en liten sårad trasdocka. Tills det gällde. Då var hon en superhjälte. Inte för att hon ville. Skryt var det värsta hon visste. Men för att hon måste.