Fotboll, feminism, pölse, konst & kärnvapen

Hur har då min tisdag varit? frågar sig mänskligheten. Tack, den har varit så bra så! svarar jag. Trots att det känns som att jag gjort så lite som möjligt. Druckit desto mer kaffe och lyssnat mycket på Victor Jara. Promenerade in till stan. En liten eftermiddags-rapport: - "Blomkål för 9.90 kronor kilot på Domus. Folk går med paraplyer för att de tror att det regnar. Detta är Martin Lund direkt från Kristianstad city!" (även ‎5:-/kg för isbergssallad på Kvantum var j-t billigt. Att väga upp de dyra grekiska oliverna med...) Jag besökte Stadsbiblioteket och Konsthallen på Regionmuseet. Ja, men då har jag väl varit ganska kulturell ändå? Nja, museet var ärligt talat för att naturen kallade och att inträdet (och dasset) är gratis (bara det en anledning att besöka om man har vägarna förbi). Konsthallen hade en utställning med Mirós planscher. Jag måste säga att det är en konstnär som säger mig väldigt lite. Fast denna var såklart lite läcker. Eller hur?

Jag hann inte med att börja gymma ikväll heller (så jag måste ha haft en massa att göra ändå). Men några längder i bassängen och en skön arombastu blev det. I afton var det en kvinnlig badvakt som viftade. Och karlarna var noga med att vira handdukarna kring höften och kalla henne "gumman" trots att hon var i 20-årsåldern. En härligt skön kväll att vandra hem i. Kvälls- och nattpromenader är bland det bästa som finns. Tanken på att tjejer inte vågar vandra ensamma när mörkret har lagt sig gör mig j-t ledsen. Och feministisk. Det är dessutom väldigt förnedrande att bli misstänkliggjord som man när man närmar sig en tjej på en mörk promenad. Tyvärr känner jag hur många tjejer som helst som inte vågar sig ut ensamma. Och blir inlåsta i hemmet. Där de väl hör hemma? Eller hur?

Korv + Fotboll = Sant ♥ Röd dansk pölse utgör naturligtvis inget undantag. Sverige spöade Kazachstan med 2-0. Zlatan blixtrade med en målgivande passning i sista övertidsminuten. Annars var det inte mycket till underhållning. Det var däremot Dox-dokumentären om Ronald Reagan när jag zappade över på ettan. Reagan var en tvättäkta konservativ (eller ska man säga reaktionär?), på gränsen till högerpopulist. En sån som lätt vinner arbetarklassens hjärtan (åtminstone deras röster). Tills han visade sitt rätta ansikte, krossade facket, genomförde sin "skattereform" och skapade 2% väldigt rika och miljontals fattiga (även de högerkristna fundamentalisterna till abortmotståndare lär ha varit nöjda). Den utrikespolitiska svart-vita hållningen mot "Ondskans Imperium" höll på att kasta in världen i ett kärnvapenkrig. Ikväll var det dock 11 september 2012. "Ondskans Imperium" är historia. Och världen dansar i frihet och trygghet. Eller hur?