December

1 december. En månad kvar till det nya året. 2014 är ett år jag kommer att minnas med svarta bokstäver. En tung länk i livets kedja. Efter en vinter av livsångest förlorade jag oväntat min mamma Lena. Den människa som stod mig närmast. Detta var i mars då våren slog ut och fältet fylldes av sippor. Som jag lovat att visa henne. På sommaren blev jag äntligen riktigt lycklig. Blommade upp. Jag for omkring och badade långt in i november. Kände att livet måste tas vara på. En varm famn. Kul små äventyr med gamla som nya vänner. Så föll hösten. Men solen dröjde kvar. Valarbetet gav livsgnista. Få synas och höras om hur jag vill göra världen varmare. Och känslan av att inte vara ensam. Valresultatet var ett hårt slag. Arbete även med politisk sorg. Allhelgona och nya tankar om gränslandet mellan livet och döden. Mörka november. Dragit mig tillbaka ensam i böckernas värld. Tankar kring människans djupaste väsen. Men nu är det december. Jag måste tända ljus. På alla sätt. Väcka gnistan. Jag har lärt mig ofantligt mycket av året. Att behandla djup sorg. Att jag är "högkänslig". Att det inte är något "fel" på mig som jag trodde för ett år sedan. Att jag måste få dra mig tillbaka ibland. Det är året då jag använt poesi för att bearbeta min själ. Det har rentav blivit en bok som än så länge få fått se. På fredag ska jag åter på begravning. Clary. Pappas livskamrat i ett kvarts sekel. Direkt efter ska jag till min vän Andreas i Karlskrona för en helg av julfirande och livsbejakelse. Vilket känns symboliskt och vackert. Det har varit ett år av sorg. Samtidigt ett år då jag nästan översvämmats av andra människors kärlek och omtanke. Denna sista månad ska jag försöka göra något gott av 2014. Ett år av mörker och kyla. Ett år av ljus och värme. Som ett människohjärta. ♥