På årets näst sista dag är det hög tid att blogga om årets höjdpunkter. De där riktigt stora. Årets bästa och roligaste vecka var utan tvekan Sweden Rock Festival. Då livsglädjen äntligen kom tillbaka på allvar efter ett svart och sorgligt år. Jag dök upp när regnet försvann. Och det blev sol såväl på himlen som i hjärtat. Efter alla år som tältgranne blev Anne till slut "sambo" med mig och Andreas i tältet. Jag drog mig dagligen tillbaka lite för att smälta intryck och bada naken i havet. Sitta på en sten med en öl. Och efteråt passa på att hälsa på Linn i husvagnen. Där det alltid var trivsamt party. Våra tältgrannar var desamma som ifjol och jag träffade som alltid ständigt på nya och gamla goda härliga bekanta. En veckas oavbrutet kramkalas. Jag tror inte att det bara berodde på mitt goda humör som jag även upplevde det som en musikaliskt fantastisk festival. Såväl Alice Cooper som Billy Idol bjöd på oväntat rockiga spelningar. Som gjorda för näven i luften och dans. Partyröj. Monster Magnet bjöd på en härligt psykedeliskt flummig "mitt på dagen"-konsert. Besökare i den gyllene medelåldern tycktes ta med sina små barn på axlarna som ett alibi för att se Electric Banana Band (medan däremot spansktalande metal-människor gick därifrån i förundran över vad detta var för skumt disco-trams). Nostalgi på högsta nivå. Magi är bara förnamnet när man mitt i natten hamnade längst fram vid scenen då Emperor överraskande avslutade med Bathorys episka A fine day to die.... Det riktigt stora var dock kvällen då de två absolut största banden i min värld körde efter varandra. Att flumma omkring i folkhavet till Black Sabbaths odödliga gamla och nya klassiker. Detta kändes som sista chansen i livet. Och att äntligen få se Therion på svensk mark igen var obeskrivligt stort. Samtidigt som det var festivalens största besvikelse då jag blivit helt besatt av bandets amerikanska sopran Lori Lewis. Vilken jag inte visste nyligen hoppat av. Snygga duktiga vokalissor i all ära - det blev alldeles för rockigt och för lite opera. Trots detta var det festivalens mest förtrollade ögonblick och tiden försvann där jag stod framme vid scenen och vrålade strupen av sig till Muspelheim och Hellequin. En helt fantastisk vecka och festival. Precis vad jag behövde där och då. Och nu när jag längtansfullt tänker tillbaka och längtar framåt till nästa juni. Tack alla!!!!! ♥
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar