Lidandet

Jag tror att buddhismen har ett tankefel. Om den inte inte har det har den nog helt rätt. Buddhismen går ut på att stävja åtrån. Längtan efter något mer som naturligtvis leder till lidande. Längtan och saknad är lidande. Och det är jobbigt. Man blir aldrig nöjd. Kan aldrig bli tillfredställd. Man kan ju faktiskt stanna till. Njuta av att man finns och är ett tillsammans med allt och alla andra. För så är det ju. När man andas ockuperar man syrgas som kroppen tar till sig. När man äter växter eller djur blir det samma sak. När man andas ut eller fiser så påverkar man miljön negativt. När man ger en vänlig och kärleksfull blick gör man en annan människa glad och lycklig. Detta kommer att spridas vidare eftersom man stärkt en annan människa. Detta kallas karma och är en evig (natur)lag som inte ens ateisterna borde ha några invändningar mot.

Men kan man bli fri från längtan, åtrå och sökande? Är inte detta något naturen tvingar på en för att gå vidare? Mot det bättre? Självfallet måste man stanna upp och uppskatta det man tar för givet: Kärlek, uppskattning, vänskap, bekräftelse... Men ska man nöja sig med allt? Vad är det då för mening? Då fallerar dialektismen och kampen. Otillfredställelsen är kanske strävan mot ambition som leder släktet framåt? Här har kanske Anton Szandor LaVey rätt i The Satanic Bible? Kanske är lösningen en kombination av buddhism och satanism? Detta är bara tankarna jag har nu... Jag vill söka vidare... Men ändå slå mig till ro.... jobbigt som Satan!