Varför jag är som jag är...

Vid millenieskiftet fick jag en muskelsjukdom, polymyosit. En sjukdom som 2-3 personer på miljonen får. Jag rasade i kilo och blev bara skinn och nen. Musklerna förtvinade och jag kunde inte sträcka upp armarna i luften eller resa mig från en stol. Min läkare i Kristianstad (som hette Leden i efternamn) menade att jag aldrig skulle bli helt bra eftersom jag gått så länge. Och eftersom han bara kunde ge mig kortison som jag bara fick bieffekter av (jag blev närsynt och fick antydan av grå starr av skitet). Jag var bitter som fan då. Bra Böckers Läkarlexikon skrev att i de värsta fallen var dödligheten stor, upp till 30%. Detta läste morsan och grät som fan. Innerst inne trodde jag också att min tid var inne/ute...

Men jag fick en droppbehandling i Lund och nu känner jag inget av sjukdomen alls, trots att jag kommer att ha kronisk muskelinflammation och ta mediciner livet ut. I 15 år har jag intresserat mig av psykologi och läst en massa böcker. Jag har försökt psykoanalysera mig själv men det är jobbigt. Jag har försökt komma i kontakt med mitt undermedvetna. Genom studier av drömmar och meditation. Men när det har varit saker som stört mig har jag genast förträngt det. Men efter en massa år lyckades jag till slut: jag slängde bort fördämningen som höll nere alla mina förträngda saker i hjärnan. En massa saker bubblade upp; saker jag var rädd för som barn t.ex.

Nu känner jag mig ganska ohämmad. Ser jag en söt tjej låter jag mina ögon flirta ohämmat. Överhuvudtaget är jag ganska ohämmad. Och är medveten om det. Man lever bara en gång. Det är en bittersöt sanning livet viskat i mitt öra.