En öppen famn ♥

Jag har tänkt mycket efter att mamma plötsligt förolyckades. Att vi inte kan ta varandra för givna. Tänk om jag varit dryg eller taskig mot henne senast vi sågs eller hördes? Då skulle jag bära det med mig livet ut. En evig skuldkänsla. Istället var det mer "Jag älskar dig min påg!" och "Jag älskar dig min ömma moder!" och planering av roliga äventyr, röja i trädgården tillsammans och annat. Känns skönt! Dryga och taskiga är vi alla lite då och då. Medvetet eller omedvetet. Om någon upplever mig så skulle jag bara bli glad om denne frågade mig vad det egentligen handlade om. Mycket bygger på missförstånd. Eller skitsaker man snabbt kan reda upp och skratta åt. Vissa strider måste man välja och ta. Men som regel är en öppen hand bättre än en kastad handske. Och det är roligare att ha det kul tillsammans än bittert i varsitt hörn. Det är ju faktiskt så att vi behöver varandra. Varandras famn. I alla livets stadier. ♥

Hymn till Maj

Var hälsad vackra Valborg. Och sköna gröna Maj. Bort vinterkyla, valsorg. Röd stjärna på kavaj. När gryningsolen stiger. Trädets krona ej mer kal. Och vi ej längre niger. För Konung Kapital. Ty ingenting är givet. Förutom denna lag. Med Våren segrar Livet. En Skål för denna dag!

Othello

Solidaritet är ett märkligt ord. Som används lite när det passar. Baksidan på othello-brickan är ett hånfullt skratt. Ett vertikalt tecken på makt. Som slår och sparkar neråt. Hånet. Neråt. Mot de lite mindre och lite svagare. Tjejer med ätstörningar och utseendekomplex. "Lågutbildade" som särskriver. Och röstar på Sverigedemokraterna. Människor som sitter på höga barstolar och ser ner på andra. "Bimbos" och "white trash". Rasistiskt tänk. Sexistiskt tänk. Men medelklassen kommer aldrig att förändra världen. Det kommer de små och svaga att göra. När de rätat på nackarna, slutat att spy upp maten och beväpnat sig med självkänsla. Först då kan syskonskapets blomsteräng spira.

"Samlevnadsformer"

Funderar kring "samlevnadsformer". För bara ett par generationer sen skulle man nödvändigt vara gift. Det har släppts idag (även om det emellanåt blir "trendigt" att gifta sig). Men det är lika viktigt med "förhållanden". Att man försvär sig åt varandra. Och det är så klart en fördel om man har gemensamma projekt. Som boende. Och inte minst barn. Eller bara veta var man har varandra. Men om man är en personlighetstyp som både behöver kärlek och ensamhet? Om ett "one night stand" betyder en "lagom" sak mellan två likasinnade? Om man inte är "särbo" utan "bara" vänner? Men med samma behov? Ovan allt svävar en slags överideologi om att "tvåsamheten" alltid är det bästa. Har man inte "tagit steget fullt ut" så finns det leende människor runt en som hoppas att "ni kanske blir ihop en dag". Att "vara ihop" är alltid idealet. Som man måste sträva mot. Alla andra sätt att försöka finna sig själv tillsammans med andra är per automatik lite fulare... Jag väljer nog att hata konventioner och att älska de jag älskar!

Gyllene morgon!!!

Gyllene morgon! Solen sticker i näsan (eller är det pollen?)! Är riktigt uppspelt och på gott humör! Börjar denna fredag med lite musik! Cult of Luna funkar perfekt mellan dröm och vakenhet! Uppvärmning inför vad som komma skall i helgen! Plågar mig med lite räkningar! Jag skippar frukosten och unnar mig en grillbuffé (ordentlig köttfrossa för 89:-) på Garvaregården (anrikt gammalt tegel-korsvirkeshus) hemma i Kristianstad! Steakhouse - där jag sitter och steker i solen! Men först en härlig solskenspromenad till Kristianstad city! Ett besök på biblan där biljetten till söndagens magnifika konsert skrivs ut! Hittar en bok med Gustaf Frödings politiska radikala dikter som åker med hem i fickan! Solen gassar på balkongen och det känns som att sommaren är officiellt invigt! När solen försvinner blir det j-t kallt! Så man kan flytta in i stugvärmen (nåja, ettans centralvärme), sjunka ner i soffan och fortsätta ladda inför söndag på Debaser Medis med Cult of Lunas Live at the London Scala-DVD! Efter ett dygn av intellektuellt krävande 15-minuterslåtar från Umeå känns det lite befriande att (på min gästs begäran) gå över till mer rak på sak punkrock från Oslo i form av Turbonegro! Good head! Öl och en whisky på detta! Nu kommer alldeles strax min hedersgäst Andreas från Karlskrona och imorgon förmiddag bär det av med tåget för ett par roliga dygn i kungliga huvudstaden! Jag tror mig ha anledning att återkomma!!!

Afton i april

V som i Våren!!!

Ni ser det ovan! Naturens eget segertecken! V som i Våren! Ni ser! Att jag ler! Mot en buske som gnistrar i vitt mot en himmel i blått över en äng i grönt! Följ med mig ännu en gång! Ut i dungen! Ner till sjön! Naturen! Näsen! Nymfernas näste! Solens tempel! Gullvivans rike! Där björktrasten blygs för Caligulas fotografiska expedition! Liksom annars nyfikna bofinken Knut! Jag ger mig inte förrän mina trolska natur-bloggar blir fler än Ringen-filmerna! För här är det fantasy! Fast på riktigt!

Ko-mocka (läder & läddor!)

Det är inte riktigt vår förrän jag ömsat av mig vinterjackan. Och nu har mockajackan åkt på (naturligtvis ärvd av farsgubben). Så nu är det officiellt vår! (Hörde jag ett "Hurra!!!"?) Mocka är väl gjort av ko? Idag har kossorna äntligen släppts fria på mitt eget lilla Eden på Näsby fält. Buskblyga bufflar på sin nya savann. Kalvar vita som krita naturligt softande i gröngräset. Mamma Mu blänger beskyddande. Var inte rädda. Jag ska inte äta upp er. Än. Hur sugen på att grilla jag än blir ute i det fria. Familjelycka som smittar. Våren är kommen. Jag är klädd i mocka. Och ser fram emot mången mocka från mina behornade vänner. Läddorna. Koskiten. Som ju får gräset att växa och blommorna att blomma.

Livets bil

Ibland får man punktering. Ibland motorstopp. Men måste ändå komma vidare på vägen. I livet. Den sista tiden har det känts som att köra en bil utan vare sig ratt, broms eller gaspedal. Resan har gått sakta och ryckigt. Dikena har varit hotande nära. Mamma fick äntligen sin vackra begravning förra fredagen. Nu avslutar jag en skön och trevlig påskhelg. Skönt att börja veckan med en "söndag" ändå. Nu har livets bil varit på verkstad. Den är inte riktigt som förr. Originaldelarna kommer jag aldrig att få tillbaka. Men den måste köras. Framåt. Brrrum.... brrrum.... Motorn verkar åtminstone funka!

"En annandag...!"

Ny vecka! Nya möjligheter! Nya raska tag! En annandag! ;-)

"När jag tänker tillbaka på min barndom..."

Kaffe och en god bok i balkongens kvällssol. Dock inte så lättsamt. Elaine N. Arons "revolutionerande" Den högkänsliga människan. Konsten att må bra i en överväldigande värld. En bok som började lovande och passande då jag började gråta redan på första sidan på bussen hem från biblan... Så nu sitter jag och ägnar mig åt självterapi. Som på klassiskt hjärnskrynklarmanér börjar redan i barndomen. "Hur såg andra på mig som barn?" Som "blyg" och "introvert"? Jovars, det mesta stämmer väl in på mig. "Inte som andra barn som är ute och leker". En "jobbig djuping". Jag lekte helst med mig själv. Fantiserade. Läste sagor. Ritade teckningar och serier. Jag märkte såklart att de vuxna skämdes och oroades över mig. Både hemma och i skolan. Det är ingen anklagelse. De vuxna var "välvilliga". Ville att jag skulle lära mig att "vara som andra". Kunna ta för mig i livet och att inte bli mobbad. Mobbad blev jag främst när jag i välmening placerades hos "vanliga barn" som spelade landhockey och så. Barn som lärde sig av vuxna auktoriteter att jag inte "var som andra". Och jag lärde mig själv samma sanning. Denna självbild brottas jag med ännu mer idag än när det begav sig. Inte för att jag skulle vilja vara "som andra". Tvärtom. Inte ens när jag fortfarande får höra att jag "inte ska vara så blyg". Samhället och kulturen påbjuder som bekant att "vara framåt" (jag mår alltid dåligt av att beskriva mig själv i personliga brev och på anställningsintervjuer och utvecklingssamtal). Men jag funderar alltid över hur andra uppfattar mig. Vilket jag förstått att de flesta "högkänsliga" gör. Och jag är ganska säker på att många som läser detta känner igen sig. Som sagt är detta ingen anklagelseskrift mot mina föräldrar eller lärare. Idag börjar vet(en)skapen spridas om att människor föds med olika personlighetsdrag. Och att alla behövs. Att vi inte behöver ändra på vår natur utan tvärtom utveckla de egenskaper vi är välsignade med. Detta borde alla som jobbar med barn tänka på. Och självfallet alla som har barn. Såja. Nu har jag reflekterat och skrivit av mig kring detta. Som en del av min självterapi. Och kan fortsätta min upptäcktsfärd in i min egen själ. Där jag varken behöver pengar, pass eller preventivmedel.

Vagabond (vandring i livet)

En vagabond. På vandring i livet. Så känner jag mig. När jag vandrar ut till mitt lilla paradis. Bland blommor. Maskrosor i fredlig samexistens med vitsippor. Små solar i det gröna. Sniglar och snäckor som färgglada karameller. Stock och sten. Svampar i april. Knoppande och utslagen grönska. Fågelsång. Påskharen skuttar förbi på ängen. Dagens vandring känns som en symfoni. Med ett långsamt och tungsint intro. Men tusen lättsamma toner får mig att lyftas fram i lätta steg. Tröttheten och vemodet är bortblåst med den ljumma vårvinden när trollens skog, nymfernas sjö och älvornas ängar åter övergår till förort och hyreshus. Och jag är uppspelt. Av vårens crescendo. Här är texten slut. Men om du vill får du gärna ta min hand och följa mig med på min vandring. Jag vill så gärna visa dig den. Den bär till Frihetens Rike. Till Lyckans Rike. Där varje vagabond får vara en kung eller drottning. I naturen är ingen blomma ett ogräs. Visst är det vackert?