"Samlevnadsformer"

Funderar kring "samlevnadsformer". För bara ett par generationer sen skulle man nödvändigt vara gift. Det har släppts idag (även om det emellanåt blir "trendigt" att gifta sig). Men det är lika viktigt med "förhållanden". Att man försvär sig åt varandra. Och det är så klart en fördel om man har gemensamma projekt. Som boende. Och inte minst barn. Eller bara veta var man har varandra. Men om man är en personlighetstyp som både behöver kärlek och ensamhet? Om ett "one night stand" betyder en "lagom" sak mellan två likasinnade? Om man inte är "särbo" utan "bara" vänner? Men med samma behov? Ovan allt svävar en slags överideologi om att "tvåsamheten" alltid är det bästa. Har man inte "tagit steget fullt ut" så finns det leende människor runt en som hoppas att "ni kanske blir ihop en dag". Att "vara ihop" är alltid idealet. Som man måste sträva mot. Alla andra sätt att försöka finna sig själv tillsammans med andra är per automatik lite fulare... Jag väljer nog att hata konventioner och att älska de jag älskar!