"När jag tänker tillbaka på min barndom..."

Kaffe och en god bok i balkongens kvällssol. Dock inte så lättsamt. Elaine N. Arons "revolutionerande" Den högkänsliga människan. Konsten att må bra i en överväldigande värld. En bok som började lovande och passande då jag började gråta redan på första sidan på bussen hem från biblan... Så nu sitter jag och ägnar mig åt självterapi. Som på klassiskt hjärnskrynklarmanér börjar redan i barndomen. "Hur såg andra på mig som barn?" Som "blyg" och "introvert"? Jovars, det mesta stämmer väl in på mig. "Inte som andra barn som är ute och leker". En "jobbig djuping". Jag lekte helst med mig själv. Fantiserade. Läste sagor. Ritade teckningar och serier. Jag märkte såklart att de vuxna skämdes och oroades över mig. Både hemma och i skolan. Det är ingen anklagelse. De vuxna var "välvilliga". Ville att jag skulle lära mig att "vara som andra". Kunna ta för mig i livet och att inte bli mobbad. Mobbad blev jag främst när jag i välmening placerades hos "vanliga barn" som spelade landhockey och så. Barn som lärde sig av vuxna auktoriteter att jag inte "var som andra". Och jag lärde mig själv samma sanning. Denna självbild brottas jag med ännu mer idag än när det begav sig. Inte för att jag skulle vilja vara "som andra". Tvärtom. Inte ens när jag fortfarande får höra att jag "inte ska vara så blyg". Samhället och kulturen påbjuder som bekant att "vara framåt" (jag mår alltid dåligt av att beskriva mig själv i personliga brev och på anställningsintervjuer och utvecklingssamtal). Men jag funderar alltid över hur andra uppfattar mig. Vilket jag förstått att de flesta "högkänsliga" gör. Och jag är ganska säker på att många som läser detta känner igen sig. Som sagt är detta ingen anklagelseskrift mot mina föräldrar eller lärare. Idag börjar vet(en)skapen spridas om att människor föds med olika personlighetsdrag. Och att alla behövs. Att vi inte behöver ändra på vår natur utan tvärtom utveckla de egenskaper vi är välsignade med. Detta borde alla som jobbar med barn tänka på. Och självfallet alla som har barn. Såja. Nu har jag reflekterat och skrivit av mig kring detta. Som en del av min självterapi. Och kan fortsätta min upptäcktsfärd in i min egen själ. Där jag varken behöver pengar, pass eller preventivmedel.