Lagstiftning 4-ever (om Manga-domen)

Tiden förändras. Kulturen och sederna med den. Jag är 40 år. Uppväxt på det "proggiga" 70-talet och det "fördomsfria" 80-talet. Då nakna barn på stranden var lika naturligt som att åka folkasnurra dit. Så kom 90-talet och vi drabbades av en schizofren paranoia. Vi såg pedofiler på vartenda dagis (med följd att denna yrkesverksamhet blev extremt könssegregerad/diskriminerad). 2012 frias Sveriges ledande manga-vetare och översättare från åtal gällande barnpornografilagen (med vissa teckningar som undantag). Innehav av barnpornografi är kriminellt (vilket jag högaktar då den typen av vidriga övergrepp bygger just på en kommersiell marknad). Men här handlar det inte om levande barn. Det handlar om tecknade figurer.

Vad är pornografi? På "min tid" var definitionen ungefär "framställning på ett sexuellt upphetsande sätt". Vilket jag verkligen inte tycker är fel i sig. Om man, som "porrmotståndarna", kallar något "erotisk bild/framställning" istället för "porr" så ändrar det inte min övertygelse om att det första och sista konstverk en människa framställer föreställer ett kön (eller ett par bröst). Vilket är vackert. Fortplantningsdriften är ju förutsättningen för vår fortlevnad. Jag har heller inget att säga om vuxna människor som frivilligt väljer att visa sig nakna för andra. Däremot känner jag ett enormt äckel inför dagens porrindustri där det måste deklareras att "hon har nyss fyllt 18!" (och därmed befria konsumenten/masturbanten från skuld och sig själva från brott mot barnpornografilagen). Men i Manga-fallet handlar det inte om trafficking eller utnyttjande av verkliga människor. Det handlar om teckningar. Om fantasier. Vad är konstens uppgift? Dels är det att provocera. Men ännu mer är det att blottlägga själslivets allra djupaste dimensioner. Jag funderar på vad jag måste göra mig av med i mitt hem för att inte utsättas för en razzia och häktas? Jag innehar ju faktiskt Tusen och en natt och alster av såväl Eddie Meduza, Joakim Lindengren, Siegmund Freud som Carl Gustav Jung.....

Samhället har på många sätt inte mognat utan blivit mer efterblivet. Klassklyftorna har ökat. Personlig frihet beror på yrke och inkomst. Vi har pigor igen. Inte sällan fungerar de även som sexslavar. Det är OK att äga andra människor (trots våra framsteg med sexköpslagen). Vi lär oss att vi måste synas för att finnas. Vart tredje barn i Malmö är fattigt. Ofattbart många av dem saknar hem. Och självfallet finns det riktiga pedofiler. Varför inte satsa tid, tanke och resurser på verkliga barn som blir eller riskerar att bli utsatta? Genom större personaltäthet i skola och omsorg? Kanske genom att börja bry sig om vad ens barn faktiskt gör (och barn är man tills man är 18)? Och inte minst: varför inte göra något åt samhället? Morgondagens Lilja behöver inte ta omvägen från Östeuropa. Hon finns ju redan i Malmö.... fast det är kanske bara tecknade barn som räknas i Sverige 2012?????