Monolog i Gnäll-moll

Jag klankar ofta ner på politiker. Men jag gnäller sällan på dem. Eller ja ... ibland kanske. Men jag försöker låta bli att gnälla. När jag höjer huvudet i spegeln. Jag vill inte vara en gnällröv. Gnällrövar skapar dålig karma. Bittra människor sprider bitterhet. En sjukdom som sprider sig som en pest. En pandemi. Det är bättre att bli heligt förbannad. Rasa över orättvisor. Känna patos är bättre än att vara patetisk. Tragisk. Ynklig. Varför beröva sig sin egen värdighet? Men politikerna gör inte ett jävla dugg idag! Gynnar bara sig själva! Jo då! Ja så? Gör något själv då? Ska jag behöva göra nåt? Ja, min vän! Du kan! Du behöver! Men vill du? Eller väljer du att sitta och gnälla? Få andra att ge upp och själva sitta och gnälla? Medan helvetets alla makthavare skrattar åt dig och gynnar sig själva? Låta hånet härska? Ensam kan man inget - tillsammans kan vi allt! Det har vi ju själva bevisat. I praktiken. Tillsammans har vi ju lyckats ge upp. Först överlåta allt till förtroendevalda. Politiker. Byråkrater. När besvikelsen vaknat överlämna det till experter. Räknenissar. Teknokrater. Nu har vi dessutom testat fria val. Individuella. Idiotiska. Då vi inget kan. Då vi inget vill. För andra ska ju fixa allt till oss. Och vi svara med att gnälla. Varför inte testa något helt annat? Kanske att hjälpas åt att göra saker tillsammans? Men ... vem ska man då gnälla på?!