Den eviga kramen ♥ ♥

Trädet som kramar sig själv. Hemma på näset. Den eviga hemligheten. Magiska mysteriet som Serene löste vid första ögonkastet. Fötterna som spjärnar mot stenen. Den innerliga kramen. Den eviga omfamningen hos den ensamme som själv förvandlats till ett träd. Det går in i hjärteblodet. I saven. Som en vacker saga. Och när man kramar med sådan kärlek och värme slutar man aldrig att grönska. Inte ens i snöiga januari. Tvärtom. Trädet grönskar. Bär blå bär. Man tror man är i Italien. Men det är hemma på Näsby. Vi går ner till sjön. Vallarna som skulle skydda Kristianstad från översvämningar i tiotusen år är rivna och halva skogen är under vatten. Stenen vi skulle sätta oss på och filosofera är på sjöbotten. Men Serene finner en kraftfylld flintasten att ta med sig hem. Och egna sagoträd som den trollmor hon är. Skogsrå. Träd-nymf. Dryad. Magisk mossa. Lek. Vin på hångelbänken i det förtrollade träsket. Tidlös trolsk Tolkien-värld. Utsikt över slätten vid grillplatsen. Trädet kramar sig själv. Vi kramar varandra. Grönskar. I januari. På Näsby fält. Om en vecka är jag i Serenes sagoskog. I Roslagens famn. I Kärlekens famn. I Den eviga kramen. ♥ ♥