Sören alltså! (en innerlig lördagsbetraktelse)

Lördag. Utsövd och till freds. Lugn och harmonisk men ändå pigg och glad. Dricker kaffe och lyssnar på Arja Saijonmaa. Lyssnar på livet. "Jag vill tacka livet...". Den sista snön har smält bort utanför fönstret. Men solen skiner lite. Får se om den lynniga naturen lockar ut mig på en liten eftermiddagspromenad i mitt eget sagoland? Eller om jag ska låta bli att klä på mig och och halvligga i bäddsoffan med en hög tidningar? Valet får avgöra sig själv. Jag läste nyss klart den ljuvliga lilla boken Konsten att leva innerligt (tack Serene för tipset!) om den danske filosofiska rebellen Sören Kirkegaards "väg". "Sanningen" kan vi bara finna i oss själva. Inte i dogmer. Präster, prelater eller coacher vet lika lite om din existens som Guds eller Universums. "Vem är du? Vem är jag?" Jag kan inte skälla på vädret för att snön är borta eller för att det inte är vår i februari. Meningen med livet kan inte vara mycket mer än att vara sig själv. Sitt autentiska jag. Som barnet. Ingen annan kan tala om för oss vilka vi är. Hur mycket är mitt sanna jag och hur mycket är fostran, fördomar eller anpassning? Jag skippar frukosten och tar en "brunch" på vitlöksdoftande köttfärssås med pennes och parmesan istället. För att jag vill. För att jag kan. Lite hängivelse. Öppna sinnen. Sinnlighet är ingen synd. Det är tacksamhet. Klart vi ska njuta av det goda. Vi är obetydliga i universum. Livet är kort och ändligt. Men vi är alla en del av den oändliga organism som vi kallar universum. Alltet. Eller vad vi vill välja. Vårt gemensamma "hem" där vi lever tillsammans. Där vår uppgift är att älska och respektera. Varandra och oss själva. Livet. Existensen. Det känner jag att jag vill fira. Att jag finns. Här och nu. Och jag gör ett existentiellt val: jag reser mig ur bäddsoffan och tar ett stort och livsavgörande steg. Ut i köket. Sätter på spisplattan. Tar en kaffe till. Tänker att jag är en ganska trevlig typ att leva i ändå. Jag är åtminstone jag. Det är jag utan att skryta världsbäst på. Och du har VM-guld i att vara du. Den medaljen ska du hålla putsad och fin. I vetskapen om att ingen kan stjäla den från dig. "Jag vill leva...." (Vädret valde att plötsligt bli grått och blåsigt. Lite som en hövligt avvisande hälsning: "Kom gärna ut och lek med mig! Men just idag vill jag bara vara för mig själv! Om du inte tar illa upp? Puss!")