Ibland tror jag att jag är ett troll. På riktigt. När jag vandrar ensam i min egen lilla sagoskog. Pratar för mig själv. Sjunger för mig själv. När gränsen mellan fantasi och verklighet löses upp. Jag är inte alldeles klok. Vilket är min största lycka här i livet. Där jag går och letar efter sippor i februari som andra letar kantareller i augusti. Fåfängt. Fjantigt. Men sökandet efter det omöjliga är väl djupt rotat i människosjälen? Det är det i trollsjälen. Det vet jag. Jag finner såklart inga sippor. Men jag finner annat. Jag finner blad i glada färger. Jag finner naturens egna konstverk. Det är ruggigt. Det är blåsigt och lite kallt. Men vandrar man tillräckligt länge blir himlen till slut blå över popplarnas portaler. Våren är på väg. Och jag är inget troll som spricker i solen. Min svansföring är alldeles för hög!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar