Den morronen

Brukar börja dagen med starkt kaffe och musik. Som en kick ass. Sen finns det musik man hellre vill lyssna på i det halvsovande drömska tillstånd då natten kysser morgonen. Den morronen är ingen X-plodera mig 2000. Ingen elektrisk högspänning rakt in i blodet. Jag tyckte först att det bara lät sömnigt och uttjatat. Vid andra lyssningen blir Thåströms nya väldigt mycket bättre. Kanske för att jag skruvat upp volymen och kan sugas upp av ljudbilden och dramatiken? Suggestivt sound och en dunkande puls. Som hjärteblodets egna rytm. Jag fantiserar om att lyssna på detta i en gammal kyrkas stenkalla akustik. Medmusikerna bör icke underskattas. Den känns tveklöst som en fortsättning på de senaste skivorna. Berättande pratsång från en ovanligt vanlig människas liv. Rågsveds Dan Andersson i 2000-talet? Märkliga metaforer som simplaste svensson kan ta till hjärtat. Perfekt när natten faller på redan på eftermiddan och man varken är överlycklig eller förtvivlad. Allvarligt. Kanske lite oroligt harmoniskt? Förlåt. Detta ÄR vackert. "Kyss mig hundra meter upp i luften.... kyss mig så att nånting kan bli Gud igen...!"