Korthus

Livet känns ofta som att bygga ett korthus. Man bygger lite och det rasar. Man bygger lite till och det rasar. Ibland rasar det direkt och ibland lyckas man bygga så högt att man håller andan... innan det rasar. Men man fortsätter att bygga. Man ska fan inte ge sig. Och ju fler våningar desto mer fjärilar i magen. Man vet aldrig. Hur stadig man är på handen. Hur stadig grunden är på korthuset. Så man tar inget för givet. Inte att det ska hålla för evigt. Och inte heller att man aldrig ska lyckas. Då får man spader. Kort sagt.