♥

I min partiavdelning är vi kring 50. På ett ordinarie medlemsmöte (där vi även om "höjdarna" är borta beslutar allt demokratiskt tillsammans) är vi kanske nio. Varav tre sitter i rullstol. Tjejer och killar, tanter och gubbar (var nu åldersgränsen går), unga och gamla, arbetslösa och akademiker samlas i en ganska sunken lokal. Här är människor som är med och gör skillnad i kommunfullmäktiges nämnder. Som kämpar för något helt annat. Här är nya och nyfikna. Här finns inga karriärister. Här finner man enbart de med en tro på en bättre och mer rättvis värld. Underlägets människor. Med ett brinnande hjärta för människovärdet. Vår ordförande hette Hanna. En tjej från Gaza. Obeslöjad med öppet hår och ett leende som fick solens strålar att spricka. Alltid en humorististisk poäng. Fattade aldrig hur hon lyckades. Och hon brann. Som solen. När en rullstolsbunden kamrat inte fick färdtjänst hem efter mötet tog Hanna telefonen och såg till att han fick komma hem. Jag förstod aldrig hur hon lyckades. Hon var en krigare. Hon krigade från hjärtat. Minns inte om det var från samma möte en kamrat med något väldigt bra på hjärtat sa något om att "Jag ska kanske inte smöra för partiet..." Då svarade Hanna med att/ett: "Det är bra att smöra!" Vi log alla. Detta var Hannas sista medlemsmöte. Snart fick jag beskedet om att hon var död. Hon var rastlös och pendlade till jobbet. Blixthalkan på den skånska hemmaslätten satte slut på hennes engagemang. Nu är medlemsmötena inte samma sak. Jag och Hanna brukade ha sällskap hem till samma ghetto och hålla med varandra om att att vårt parti ska vara ungt i sinnet och med en hög kvinnoprofil. Internationella Kvinnodagen hemma blev inte samma sak. En partipolitisk förlust. Som vi måste leva med. Det finns unga engagerade tjejer på samma område. Partiarbetet har omorganiserats men funkar bra. Alla människor är lika mycket värda. Men en sak har jag verkligen lärt mig av detta: "Det är bra att smöra!" Tycker du om någon eller något så säg det! Det är aldrig fult att säga: "Jag älskar dig! ♥"