Pensionsval

Varför glömmer vi alltid bort pensionärerna? Våra gamla? För det gör vi ju. Nästan alltid. De finns liksom inte där. Förrän vi bokstavligen springer på dem på varuhuset en måndag. Där de sakta hankar sig fram med sina vagnar och rullatorer och bara är i vägen. De tar tid och plats i bussen. Där vi jäktar på väg till tåget. Vi hälsar sällan på dem. Vi ger dem aldrig några blommor och presenter. Det är de som ska ge saker och uppskattning till barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Där är vi som bortskämda barn. Vi glömmer bort dem i politiken. Bortsett från när de utnyttjas av rasister för att ställa grupper i botten mot varandra. Eller när Reinfeldt menar att vi måste höja pensionsåldern. Men varför förtränger vi dem? Är det för att våra gamla är "improduktiva"? Att de inte längre utgör "framtiden"? Eller är det för att vi är rädda för vad vi själva har att vänta? Projektion? Jag är inställd på att leva 30-40 år som pensionär. Livserfaren eller senil. Där jag antingen är ödmjuk eller vägrar att ta skit. Det är nu, "mitt i livet", jag reflekterar. Och jag tycker att vi medelålders borde skämmas. Vi har alltid ett val. Pensionsval?