Leif B Frids föreläsning i
Svarta Bergen var inte revolutionerande för mig. Jag fick hans bok
Svenska Akademien på mitt sätt i 40-årspresent för snart ett år sedan. Jag besökte hans magnifika föreläsning i
Vänsterpartiet Hässleholms källarlokal förra året. Leif är en "ordens man". Mångårig journalist och författare, numera även "bokmorska" (som nyligen gjorde att "storken" kom till såväl mig som arrangören
Catarina Carleson i form av varsin stor liten bok). Han har gått igenom
Svenska Akademiens ordlista (SAOL) efter "normord". Ur ett genusmässigt perspektiv. Han har gjort detsamma med åtskilliga tidningsnotiser. Mönstret är lika glasklart som att det enbart är ogifta kvinnor som befinner sig på "glasberget" (inte ogifta män som han och jag): mannen är normen. I synnerhet i mindre kul sammanhang som mord eller trafikolyckor: handlar det om en kvinna så står det i tidningen att det är en kvinna. Ett "fnask" och en "hora" är enligt SAOL båda en "prostituerad kvinna". Det finns helt enkelt inga män i SAOL (bortsett från "blottare", "gigolo", "mulatt" och något ord till). Varför då? Självfallet för att mannen är norm. Vi har alla "förfäder". Men varför inga "förmödrar"? Varför inte byta till ordet "förlevande"? Vi har ju faktiskt lyckats skapa nya besynnerliga ord som "ungkarlstjej"! Damidrottare spelar fortfarande "man mot man". Men spelar då detta någon roll? Ord är väl bara ord? Men är det verkligen så? Är det inte de facto så att ord både speglar och påverkar våra värderingar? Vi tänker kanske inte på det, men fråga ett litet barn. Som den näspetande flickan vars mamma uppmanade henne att sluta "peta gubbar". Varpå flickan genmälde med ett högst ärligt: "Hur vet du att det är gubbar i min näsa? Det kanske är damer?" Små barn får höra om sina "förfäder" redan i skolan. Och jag vet bestämt att barn tar ord bokstavligt. Varför talar vi om "Frihet, Jämlikhet, Broderskap"? Varför inte "Frihet, Jämlikhet, Syskonskap"? Och helt appropå: kan man "öka jämlikheten"? Man kan väl rimligtvis bara minska ojämlikheten? Leifs föreläsning var som väntat både fängslande, tänkvärd och underhållande. Efteråt kommer man nog inte att läsa tidningen på samma sätt. Och förhoppningsvis tänker man sig kanske för ibland vilka ord man väljer?
Leifs ordblogg - Språket förändrar
Leif B Frids föreläsning i Svarta Bergen var inte revolutionerande för mig. Jag fick hans bok Svenska Akademien på mitt sätt i 40-årspresent för snart ett år sedan. Jag besökte hans magnifika föreläsning i Vänsterpartiet Hässleholms källarlokal förra året. Leif är en "ordens man". Mångårig journalist och författare, numera även "bokmorska" (som nyligen gjorde att "storken" kom till såväl mig som arrangören Catarina Carleson i form av varsin stor liten bok). Han har gått igenom Svenska Akademiens ordlista (SAOL) efter "normord". Ur ett genusmässigt perspektiv. Han har gjort detsamma med åtskilliga tidningsnotiser. Mönstret är lika glasklart som att det enbart är ogifta kvinnor som befinner sig på "glasberget" (inte ogifta män som han och jag): mannen är normen. I synnerhet i mindre kul sammanhang som mord eller trafikolyckor: handlar det om en kvinna så står det i tidningen att det är en kvinna. Ett "fnask" och en "hora" är enligt SAOL båda en "prostituerad kvinna". Det finns helt enkelt inga män i SAOL (bortsett från "blottare", "gigolo", "mulatt" och något ord till). Varför då? Självfallet för att mannen är norm. Vi har alla "förfäder". Men varför inga "förmödrar"? Varför inte byta till ordet "förlevande"? Vi har ju faktiskt lyckats skapa nya besynnerliga ord som "ungkarlstjej"! Damidrottare spelar fortfarande "man mot man". Men spelar då detta någon roll? Ord är väl bara ord? Men är det verkligen så? Är det inte de facto så att ord både speglar och påverkar våra värderingar? Vi tänker kanske inte på det, men fråga ett litet barn. Som den näspetande flickan vars mamma uppmanade henne att sluta "peta gubbar". Varpå flickan genmälde med ett högst ärligt: "Hur vet du att det är gubbar i min näsa? Det kanske är damer?" Små barn får höra om sina "förfäder" redan i skolan. Och jag vet bestämt att barn tar ord bokstavligt. Varför talar vi om "Frihet, Jämlikhet, Broderskap"? Varför inte "Frihet, Jämlikhet, Syskonskap"? Och helt appropå: kan man "öka jämlikheten"? Man kan väl rimligtvis bara minska ojämlikheten? Leifs föreläsning var som väntat både fängslande, tänkvärd och underhållande. Efteråt kommer man nog inte att läsa tidningen på samma sätt. Och förhoppningsvis tänker man sig kanske för ibland vilka ord man väljer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar